Filosofie doktor i nationalekonomi, konservativ debattör och f.d. politisk rådgivare i Europaparlamentet. (Foto från J Gustavssons FB-sida)
Denna krönika rekommenderas starkt Därför försvarar många kristna islam
Citat ur John Gustavssons krönika:
Idag är särskilt frikyrkokristendomen att betrakta som en subkultur, och en mycket stigmatiserad sådan. Kyrkorna har vad som på engelska brukar kallas ”siege mentality”, en paranoid – men inte helt grundlös – föreställning om att hela världen är emot en och att undergången är nära. Det svenska begreppet bunkermentalitet är nära besläktat. En grupp med den här mentaliteten agerar desperat på ett sätt som, för en utomstående, är svårt att förstå.
Detta för oss till relationen till islam. En källa till sympati för muslimer är tanken att dessa ändå utgör en sorts ”trosfränder”. Visst, de har fel religion, men till skillnad från den förkrossande sekulära majoriteten så tror de ju ändå på Gud. En svensk frikyrkokristen som inte kan särskilt mycket om islam kan lätt uppleva sig ha mer gemensamt med en muslim än med en ateist.
Ulf Lönnberg: Intressant spaning som, tror jag, inte många frireligiösa personer själva har problematiserat eller som inte vill se skillnad på religionerna då de, som John Gustavsson skriver, har en känslomässig gemenskap med de (alla?) som har en tro. Måhända är religionsfriheten för många av dessa en ”en fråga för politiker i världen utanför” det sakrala spektrat”.
I det perspektivet har politiken ett övergripande ansvar mot religiösa trender och sekter som väljer att vända ryggen åt och för en sekulär religionsfrihet över tid.
Muslimsk normering och tradition bärs upp av en religions-politisk entitet med Koranen som rättskälla och utan den religionsfrihet så som den skyddas inom FN och Europakonventionen.
Enligt artikel 9.2 i den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) kan – i svensk lag – religionsfriheten ”endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”
Politiken får inte lämna religionernas platser i samhället åt sina egna öden.
