Armlängds avstånd – också gentemot religionen? Om texten ligger bakom betalvägg, skrolla neråt, finns att läsa på grön bakgrund Debattartikel av Agne Furingsten, Ivar Gustafsson och Gunnar Hyltén-Cavallius i NWT 23/7 -25
Ulf Lönnberg Replik: Utan rättssäker religionsfrihet ingen demokrati Text på nedan på gul bakgrund
Slutreplik från Ivar Gustafsson och Gunnar Hyltén-Cavallius: Den sekulära partipolitikens makt över religionen måste brytas Om texten ligger bakom betalvägg, skrolla neråt, finns att läsa på röd bakgrund
Replik: Utan rättssäker religionsfrihet ingen demokrati
Svar (bakom betalvägg, hela texten se nedan) till Agne Furingsten, Ivar Gustafsson och Gunnar Hyltén-Cavallius (NWT 23/7)
NWT 11/8 –25 Opinionsyttringar om religionernas plats och verkan i samhället är fullt legitima – och nödvändiga – i en sekulär demokrati, skriver Ulf Lönnberg.
Agne Furingsten, Ivar Gustafsson och Gunnar Hyltén-Cavallius vill ha armlängds avstånd mellan politik och religion enligt kulturpolitikens modell sedan 1970-talet (Sveriges statliga kulturpolitik; Kungl. Maj:ts proposition 1974:28). Kulturen ska nu och alltjämt ha stor frihet att provocera religion, politik och normer och det ska staten stödja utan klåfingrighet.
Religion och politik bär visserligen båda på uttalade eller hägrande utopier med viss idé- och värdemässig överlappning. Men deras funktion och verkan hålls åtskilda i en sekulär demokratisk rättsstat som Sverige.
I religionsfriheten, som frihetslagstiftning, kan enligt artikel 9.2 i den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) göras inskränkningar om/när religiösa tillämpningar hotar vår demokrati: ”Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”
Utan rättssäker religionsfrihet fungerar ingen demokrati. Politik står i den här kontexten över religionerna. I skarpt läge ska staten kunna motverka religiös samhällsomstörtning. Sådana beslut kan alltid prövas rättsligt upp på Europanivå.
Furingsten, Gustafsson och Hyltén-Cavallius kritiserar politisk inblandning i Svenska Kyrkans men de föreslår ingen motåtgärd. Närmast ligger att fullfölja den partiella skilsmässan mellan stat och kyrka 2000 genom att ta slopa Lagen om Svenska Kyrkan (1998:1591). Svenska Kyrkan är det enda särskilt lagreglerade samfundet. Den borde istället regleras i Lagen om trossamfund (1998:1593) som alla andra samfund.
Debattörerna kritiserar också rådande demokrativillkor för religiösa samfund och ideella föreningar. De påstår att religiösa organisationer kan vara värderingsmässigt neutrala i öppen ungdomsverksamhet. Men inga religioner är till sin karaktär neutrala i normering och existentiell orientering. Tillgång till offentliga bidrag ska därför inte vara villkorslösa och utan kontroller.
Opinionsyttringar om religionernas plats och verkan samhället är fullt legitima – och nödvändiga – i en sekulär demokrati.
Medborgare och väljare som är likgiltiga inför olika religioners agendor och samhällspåverkan är en påtaglig nationell fara. Ännu 2015 var Sverige i huvudsak kulturellt och religiöst homogent. I dag finansierar islamska stater målstyrd expansion av islam i Sverige. I de staterna är religionen islam en entitet av religion och politik med Koranen som rättskälla. I de länderna är religion och politik oskiljbara i dagspolitiken, i rådande traditioner och i samhällsbygget.
Bland företrädare i den arabisk-svenska diasporan aktivister som vill ha blasfemilagar, könsseparerade rättigheter och sharialagar i religionsfrihetens(!) namn. Sådana propåer är i Sverige de facto politiska krav som ska bemötas politiskt.
Furingsten, Gustafsson och Hyltén-Cavallius må uppfatta sig som apolitiska i sin religiösa tillhörighet. De behöver självklart inte agera partipolitiskt för sin sak. Men i det offentliga sociala och politiska samtalen behövs fler röster som försvarar den religionsfrihet som arbetar-, nykterhets- och frikyrkorörelserna beredde vägen för.
Mot dagens religiös-politiska (islamska) orosstiftare och politiska (vänster-/högerextremistiska) frondörer behövs opinionsbildare som försvarar Sverige som sekulär demokratisk rättsstat, som verkar för att Sverige ska vila på centraleuropeisk rättstradition och att vårt samhälle ska byggas vidare på västerländskt kristen tradition.
Ulf Lönnberg, Stockholm
___________________________
NWT 23/7 -25
Armlängds avstånd – också gentemot religionen?
Varför förväntas partipolitiska beslut påverka trons innehåll i Svenska kyrkan, men inte kulturlivets innehåll, frågar sig Agne Furingsten, Ivar Gustafsson och Gunnar Hyltén-Cavallius.
Armlängds avstånd mellan politiken och kulturen ska vara självklart, hävdar de flesta politiska partiers företrädare i Sverige. Argumenten för detta är välkända: kulturen ska ha rätt att provocera, politiken ska inte styra kulturens innehåll, kulturen ska vara fri. Därför är det märkligt de partier som bejakar denna princip inom kulturen inte resonerar på samma sätt i fråga om religion.
Inställningen framstår som ologisk. Varför ska politiken ha armlängds avstånd till kulturen, men inte till religionen? Varför förväntas partipolitiska beslut påverka trons innehåll i Svenska kyrkan, men inte kulturlivets innehåll? Denna åtskillnad är uppenbart en kvarleva från tiden då Svenska kyrkan var statskyrka och därmed att jämställa med en myndighet eller ämbetsverk.
Att vissa politiska partier lever kvar i det förgångna och anser att kyrkan ska behandlas som en statlig angelägenhet är oerhört märkligt. Antingen är kyrkan fri, och då ska de politiska partierna som fortfarande är kvar lämna den, eller också bör kyrkan fullt ut åter bli en del av statens angelägenheter, i linje med den socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engbergs vision på 1930-talet om Svenska kyrkan som ”Kungliga Salighetsverket”.
Ännu mer egendomligt blir det när de politiska partierna försöker gå in och styra det teologiska innehållet i kyrkans verksamheter. Vilken teologisk kompetens har dessa partier och deras respektive ideologier när det gäller exegetik, religionspsykologi, systematisk teologi et cetera?
Egentligen ingen alls – ändå tillåter man sig att ha synpunkter på Bibeltolkning, ämbetssyn, predikoinnehåll och så vidare. Armlängds avstånd gäller dock fortsatt gentemot kulturinslag i kyrkans verksamhet, som konserter, utställningar och kyrkoantikvariska frågor. Det är inte rimligt om det offentliga vill ha en inställning till kulturen och en annan till teologin.
Denna fråga gäller inte bara Svenska kyrkan, utan även andra trossamfunds organisationer och församlingar. Detta illustreras runt om i landet när församlingars ungdomsarbete inte beviljas bidrag, med motiveringen att religiösa organisationer inte skulle vara opartiska eller värderingsmässigt neutrala.
Men om kommunala och statliga bidrag kan ges även till provocerande kulturyttringar, utifrån att man vill tillämpa armlängds avstånd till kulturen, varför kan motsvarande bidrag inte ges till teologiska uttryck och former? Inställningen tycks vara att kultur kan få provocera, men inte religion.
I andra sammanhang är det viktigt med likartade förutsättningar för offentliga bidrag, för att man inte ska skilja mellan olika verksamheter och former. Men om svenska politiker menar allvar med att vi ska ha ett öppet, tolerant och mångfacetterat samhälle, varför vågar man inte tillåta även religiösa åsikter som inte stämmer med majoritetens, eller åsikter som inte ryms i den så kallade åsiktskorridoren? Ett öppet, liberalt och demokratiskt samhälle bör inte förbjuda vissa åsikter, utan i stället pröva och bemöta dem i öppen debatt.
En rimlig slutsats av ovanstående är att politiken bör tillämpa armlängds avstånd till trossamfundens teologiska innehåll och utveckling, på motsvarande sätt som detta tillämpas gentemot kulturen.
Ett första viktigt steg vore att helt befria Svenska kyrkan förtroendevalda organ från de sekulära politiska partiernas inflytande.
Agne Furingsten,Fil dr, före detta styresman för Nordiska museet, Ivar Gustafsson, Docent emeritus i matematik, Gunnar Hyltén-Cavallius, Präst i Svenska kyrkan, teol lic
NWT 19/8 -25 Slutreplik från Ivar Gustafsson och Gunnar Hyltén-Cavallius: Den sekulära partipolitikens makt över religionen måste brytas
Vårt förslag och svar på situationen är att de politiska partierna överlämnar kyrkopolitiken till de nomineringsgrupper som verkligen står fria från riksdagens politiska partier, skriver Agne Furingsten, Ivar Gustafsson och Gunnar Hyltén-Cavallius.
Svar till Ulf Lönnberg (NWT 11/8)
Den kristdemokratiske politikern Ulf Lönnberg har kommenterat vår artikel om armlängds avstånd mellan politik och religion. Medvetet eller omedvetet har han missat vår viktigaste poäng: att texten handlar, inför årets kyrkoval, om situationen i Svenska kyrkan. Där är det fullt tydligt hur mycket den sekulära politiken påverkar kyrkans inre liv och vill styra också teologin.
Vårt förslag och svar på situationen är att de politiska partierna överlämnar kyrkopolitiken till de nomineringsgrupper som verkligen står fria från riksdagens politiska partier och att Svenska kyrkan därmed de facto blir en fri kyrka, som tanken var med skilsmässan mellan stat och kyrka år 2000.
I sin polemik mot vår artikel slår Ulf Lönnberg knut på sig själv när han å ena sidan vill ha, precis som vi skriver i vår artikel, en bodelning mellan det sekulära samhället och religion, samtidigt som han å andra sidan kräver att politiken skall vara överordnad religionen.
Vi har full respekt för Ulf Lönnbergs engagemang i frågor om det sekulära samhällets och religionernas förhållande till varandra, men menar att han med sin bakgrund som politiker och ambitionen att styra i samhället, missar den positiva kraft som religion i allmänhet och den kristna tron i synnerhet är för samhället om den inte begränsas av politiska partiers klåfingriga ambition att styra religion.
Agne Furingsten,Ivar Gustafsson, Gunnar Hyltén-Cavallius, Fellows vid Claphaminstitutet
