Ulf Lönnberg: Den sekulära ndemokratiska rättsstaten klarar sig inte utan FN:s och Europakonventionens garantier för religionsfrihet.
Pelle Hörnmark, Pingst FFS, utmanar religionsfriheten
Pelle Hörnmark, Föreståndare Pingst FFS, påstår att samfundsledningen ”inte kommer låta staten påverka våra beslut och inriktning, på bekostnad av vår tro och övertygelse” (ViD Debatt 30 juli).
Det är Riksdagen som över tid sätter nödvändiga gränser för att värna vår religionsfrihet och för att motverka religiösa och politiska krafter som vill missbruka eller undergräva den.
Det är ett lackmustest på Pingst:s vision och religionsfrihetens status i vår sekulära demokratiska rättsstat. Hörnmark preciserar: Skulle staten eller statsbidraget användas av staten på ett sätt som inskränker på samfundens inre liv vill vi hellre vara ett samfund mitt i samhället som tar strid för religionsfriheten än att stå på sidan om och säga ’vad var det vi sade’.
Det är förvisso en intern pekuniär försäkran om statlig medfinansiering så länge Pingst accepterar statens villkor. Men Hörnmarks uttalande är också av stort intresse för upprätthålla religionsfriheten. Någonstans längs vägen ställs Pingst måhända inför vägskälet ’var det vi sade’.
Ett exempel på ett samfunds omprövning är Jehovas Vittnens svängning från att neka blodtransfusioner för både vuxna och barn till att begränsa ’förbudet’ till vuxna. Samfundet hade förvägrats ekonomiska statsbidrag när samfundet inte accepterade blodtransfusion på barn. Jehovas Vittnen beslöt sig omsider att undanta barn från den tidigare ståndpunkten. I Sverige har målsmän skyldighet att låta sina barn behandlas mot sjukdom och livshotande tillstånd. År 2019 fastslog Högsta förvaltningsdomstolen att Jehovas vittnen därmed hade rätt till statliga ekonomiska verksamhetsbidrag. (Regeringen hade förutom frågan om blodtransfusion anfört samfundets hållning att inte rösta i allmänna val som ett andra skäl att vägra utbetalning av statsbidrag. Detta avvisades av rätten eftersom vi i Sverige inte har plikt att rösta.)
Religion och politik bär visserligen båda på uttalade eller hägrande utopier med viss idé- och värdemässig överlappning. Men deras funktion och verkan hålls åtskilda i en sekulär demokratisk rättsstat som Sverige.
Frikyrkorörelsen kan vara stolt över sin historiska kamp mot statskyrkans ok under senare delen av 1800-talet. Den tidens svenska kulturella och politiska hegemoni har idag breddats med olika kulturella och religiösa ledare som tar sig plats i våra offentliga rum. Sedan mitten på 2010-talet ser vi också den svensk-arabiska diasporans utbredning som för med sig sitt arv politik och religion som entitet strävan efter positiv särbehandling från den traditionella politiska miljön i Sverige.
Den sekulära demokratiska rättsstaten klarar sig inte utan FN:s och Europakonventionens garantier för religionsfrihet..
I religionsfriheten, som frihetslagstiftning, kan enligt artikel 9.2 i den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) göras inskränkningar om/när religiösa tillämpningar hotar vår demokrati: ”Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”
Utan rättssäker religionsfrihet fungerar ingen demokrati. Politik står i den här kontexten över religionerna. I skarpt läge ska staten kunna inskränka religionsfriheten för att skydda Sverige. Beslut om sådana begränsningar prövas upp på Europanivå.
Rekvisitet ’förbud mot blodtransfusion på barn’ var för Jehovas Vittnens trostolkning umbärligt. Vilka rekvisit för Pingsts trostolkningar är oumbärliga och umbärliga återstår att se.
Hur Pingst förhåller sig religionsfriheten över tid är också en mätare på om och religiösa ledare acceptera rättssäkra och förutsägbara begränsningar i religionsfriheten i vår sekulära demokratiska rättsstat som framgent ska byggas vidare på västerländskt kristen och verka enligt centraleuropeisk rättstradition.
Ulf Lönnberg
