”Religionsfriheten lyfts ofta fram som en viktig princip – men tycks i praktiken bara gälla vissa. Kristna får inte kritisera Pride, men konservativa islamiska miljöer där kvinnoförtryck, könssegregering och homofobi är norm, möts med tystnad eller ursäkter. När kristna vägrar viga samkönade par med hänvisning till sitt samvete, kräver man att kyrkan rensar ut ”homofobin”. Men inga sådana krav riktas mot moskéer och imamer – inte ens när kvinnor tvingas sitta bakom galler i moskéer i det i övrigt jämställda Sverige, höjs några röster.”
Länk till Samnytt-ledaren https://samnytt.se/dagerlind-kristna-varderingar-ska-inte-behova-ursakta-sig-i-det-offentliga-rummet
Ulf Lönnberg: Påpassligt om olika massmediala och politiska måttstockar i frågor som rör olika religioners plats, utrymme och uttryck i Sverige.
Ledarskribentens teologiskt-inspirerade hänvisningar till bl a Bibeln vänder sig måhända i första hand till kyrkligt aktiva. Att politiskt kritisera opinionens dubbla måttstockar för Kristendom och islam är dock en angelägenhet för också partipolitiker. Intressant reaktion från KD som fördömer sin företrädares kommentar till Pride-tåget samma dag på närliggande plats.
Här hade varit ett utmärkt tillfälle för KD att diskutera vidare på politikens roll och ansvar för att religionsfrihetens funktion i vår sekulära demokratiska rättsstat. När politiska krav drivs i religionsfrihetens namn ska sådana bemötas med politiska argument; Islams krav på könsseparerad rättsordning borde i sammanhanget lyfts fram. Att fördöma utmanande uttalanden utan att kommentera de i sin kontext kan – som i detta fall – uppfattas som en allmänpolitisk och onödig eftergift.
