Ulf Lönnberg kommenterar Sans 3-25
Politikerna erbjuds i Sans underlag för att själva debattera religionernas utrymme och verkan i stat och samhälle. Det behövs större insikt om att religionsfriheten – med begränsningar i nationell lag – är en av förutsättningarna för en sekulär demokratisk rättsstat. Det behövs också politiskt ansvarstagande för att upprätthålla religionsfriheten som allas trygghet över tid, och detta inom ramen för våra mänskliga rättigheter (FN och Europakonventionen).
Politiker som inte ser sig som religiösa behöver nalkas debatten om religionernas politiska villkor i Sverige. De religiöst utövande politikerna borde redovisa hur de positionerar sig till sin religion i sin politiska gärning. Att inte veta vart partierna är på väg i vårt turbulenta religiösa landskap är oroande. Här några läsanvisningar för breddning av debatten.
Börja med att spana in Sturemarks och Halldorfs skissade positioneringar (sid 6-9). De lägger tröskeln lågt för politiker att se religionerna som det sakpolitiska delområde det är inom kulturpolitiken – med olika medborgares/väljares olika ingångsvärden och förväntningar.
David Smiths ’Satansverserna och den islamiska världen’ (sid 64-70) sätter sökarljuset på västvärldens politiska förankring i FNs mänskliga rättigheter. Margaret Thatcher får representera västs länge rådande slentriansyn på ex Kairodeklarionen 1999 som oppositionell krusning från inbillat avlägsna islamska stater. Men Mahathir bin Mohamad, Malaysias premiärminister, lämnade redan 1989 ett brev just till Margaret Thatcher där han påminner om att islam bara funnits i 1.400 år och att muslimers tro och glöd är lika stark som de kristnas var på 1400-talet men att muslimer idag i Malaysia inte har inkvisitioner och bränner lättare på bål.
För Mahathir bin Mohamad var Salman Rushdies bok droppen som fick bägaren att rinna över. Mahathir bin Mohamad skriver ”En tro på den så kallade ”yttrandefriheten” för en desillusionerad och vilseledd man är starkare än er tro på värdet av goda relationer med 1 miljard själar”.
Att påminnas om diplomatins i detta fall politiskt konkreta konfliktlinje linje utifrån västlig politiskt praktiska grunder mot muslimers religions-politiska entitet som kulturellt rättesnöre påvisar kontrahenternas artskilda konstitutionella positioner.
Här anas vad som genererat västlig eftergiftspolitik och med specifikt svensk underkastelse i vad vi tror är religionsfrihetens villkorslösa enda tillämpning. David Smith verklighetsreferat kan väcka politikers insikt om att det behövs större insikt om att religionsfriheten – på vårt territorium med begränsningar i nationell lag – är en av förutsättningarna för en västlig sekulär demokratisk rättsstat som tillämpar centraleuropeisk rättstradition.
Nya religioner går oftast under, skriver Robin Dunbar (sid 70-76) med fokus på sektgrundarnas psykologi:psykiatri.
Vi kommer alltid ha extrema religiösa aktörer som utmanar rättsväsendet, kulturtraditionerna, normering och värderingar. Men de flesta på vår hemmaplan håller sig utanför politiken, inte sällan i tron att religion står över politiken. Civil olydnad gränsar mot fysiska angrepp och uppvigligning. Vår rättsordning kan hantera det. Men om religiöst organiserade aktivister kräver lagändring i något avseende har politiker att förhålla sig till det. Undfallenhet kan inte alltid vara ideologiskt motiverad. Inte sällan krävs ideologiskt tydligt försvar av gällande lagar i högre grad i vissa partier än i andra.
Motståndet mot politisk islam (krav på sharialagar, könsseparerad juridiska rättigheter) kan och ska inte undermineras eller kompliceras av en misskrediterad villkorslös religionsfrihet. Här, som på andra politiska sakområden, behövs större insikt om att religionsfriheten – med begränsningar i nationell lag – är en av förutsättningarna för en sekulär demokratisk rättstat.
Med dessa läsanvisningar vill jag inspirera till en distanserad, fördomsfri och politiskt förankrad kritik av religiöst styrda politiska processer och samtligt mana till nytt och vidareutvecklade politiska program för religionsfriheten och dess preciserade begränsningar inom ramen för internationella konventioner.
Stockholm den 6 juli 2025
Ulf Lönnberg
