Politisk konsensus är inget självändamål för kristenheten

Lars H Gustafsson vill bilda en ny rörelse, Andlig Demokratisk Samling (ads) (Kyrkans Tidning debatt 7ds)

”Kanske inte som politiskt parti” skriver han och pekar ut konkreta politiska problem att åtgärda: ”I en tid med krig, hat, klimathot liksom ökande psykisk och existentiell ohälsa behöver vi [kristenheten] samlas på nytt.” Men till vad?

Är kristenhetens ideal att vara politisk opinionsbildare och partipolitiskt obunden eller religiös samhällsinspiratör utan partipolitisk inverkan?

I en tid med brutal omdaning av vårt religiösa landskap med parallella normer och religiösa påbud från extrema urkundstolkare behöver vi – som räknar oss till demokratins och rättssamhällets försvarare – mobilisera oss målmedvetet.

Att Svenska kyrkan tillämpar läran genom ställningstaganden för eller emot olika partiers förslag på den politiska dagordningen stänger dörren för delar av kristenheten. Det tar många medborgare, och även medlemmar i Svenska kyrkan, avstånd från.

Jag anser att vi i Sverige behöver uppbåda medborgerligt och politiskt engagemang för att upprätthålla västerländskt kristna värderingar och normer som tjänar – och som tjänat – vår demokrati och vår rättsordning väl.

Lars H Gustafssons agenda – att vidareutveckla samhället utan polarisering till ett slags opreciserat politiskt konsensus – bereder vägen för naiva partipolitiker, vänster- och högerextremistiska krafter, politisk islam och för snäva identitetspolitiska gruppintressen.

Jag menar mig ha en identitet inom kristenheten men utan religiös övertygelse eller fast eller lös samfundstillhörighet. Det är beklagligt att Svenska Kyrkan – i kristenhetens tjänst? – avskärmar sig genom politisk, kontraproduktiv positionering.

Samhällsengagemang kan självklart genereras av individens religiösa tro eller filosofiska inriktning. Men i den demokratiska rättsstaten står lagen över tro och religion. Religiösa urkunder ska inte – som inom politisk islam – vara statens rättskälla. Gränslösa religiösa påbud och normsystem i religionsfrihetens namn ryms inte i FN:s konventioner om religions- och åsiktsfrihet.

Självklart står det Lars H Gustafsson fritt att bilda ett nytt parti eller en rörelse för att stävja krig, hat, klimathot samt psykisk och existentiell ohälsa. Men utan rågång mellan religiös konsensus och polarisering å ena sidan och politisk och konsensus och polarisering å den andra blir Gustafssons parti konfessionellt eller så blir hans rörelse en sektliknande organisation utan boskillnad mellan politik och religion.

Låt oss erinra oss vad den tyske finansministern Wolfgang Schäuble (CDU) sade vid de protestantiska kyrkornas synod i Magdeburg i november 2016:

”Staten kan inte och ska inte ansvara för nåden men har i uppgift att skapa förutsättningar så att den enskilde kan agera barmhärtigt.”

Därmed, Lars H Gustafsson, finns det inga hinder för dig att mobilisera kristenheten för ett brett samhällsengagemang. Där ska individen själv kunna välja ett politiskt uppdrag för lagstiftning, demokratisk styrning och normbildning eller ett samfundsuppdrag med fokus på religiös orientering, normbildning i det civila samhällets tjänst.

Ulf Lönnberg

Författare: Ulf Lönnberg

tidigare fritidspolitiker fram till fyllda 75 år. Nu driver jag bloggen www.svenskreligionspolitiskdebatt.com