En frikyrkas möjliga vägval utan partipolitiskt ställningstagande – men till religionsfrihetens försvar.
Den 1 januari 2025 skärptes demokrativillkoren för organisationer som ansöker om statsbidrag och för bidragstagare från Allmänna arvsfonden och för stöd till trossamfund.
För Michael Lahtinen, Nordupplandskyrkans föreståndare, är måttet nu rågat. På Youtube berättar han om kyrkans beslutsprocess för att ev avstå från offentliga bidrag och att i protest lämna Pingstsamfundet, som accepterat de nya demokrativillkoren. Den 14/9 tar Nordupplandskyrkan ställning (Jag kan inte vara tyst, Youtube 2/9-25). https://share.google/niPvQuGmVsAjiyHfA
Utan fungerande religionsfrihet fungerar ingen demokrati. I Sverige, som sekulär demokratisk rättsstat, värnar vi en rättssäker och förutsägbar religionsfrihet. Att den inte är given är vi varse sedan den stora invandringen 2015.
Demokrativillkoren stipulerar de principer som bidragsberättigade organisationer har att leva upp till: Respekt för demokratins idéer, icke-diskriminering, verksamhetens mål och arbete ska inte strida mot demokratins principer och mottagande organisation ska ha fungerande interndemokrati. Det ska råda transparens om organisationens styrelse och dess beslutsprocess. Staten ska helt enkelt inte finansiera icke-demokratisk organisationer och heller inte samhällsomstörtning. (Det gäller inte för politiska partier som står till svars inför väljarna.)
Om Michael Lahtinen väljer att avstå från statliga bidrag blir konsekvensen endast att Nordupplands Kyrka själv får betala för sina göranden och låtanden. Vilka delar av demokrativillkoren som Michael Lahtinen kommer att runda utan bidragspengar får vi se.
Individuellt kommer Michael Lahtinen och hans församlingsmedlemmar, under personligt juridiskt ansvar, fritt kunna göra de uttalanden med vilka demokrativillkoren skulle diskvalificera Nordupplands Kyrka som bidragstagare.
Att acceptera demokrativillkoren vore en signal för att främja en rättssäker religionsfrihet för alla – med eller utan religiös hemvist – i Sverige som sekulär demokratisk rättsstat. Det är per definition inget partipolitiskt ställningstagande men likväl ett ställningstagande att inte lämna vårt samhälle och demokrati ryggen.
I den svensk-arabiska diasporan råder inte samma kulturella, politiska och religiösa traditioner och förhållningssätt till religionsfrihet som i övriga Sverige. Religion och politik bär visserligen båda på uttalade eller hägrande utopier med viss idé- och värdemässig överlappning. Men i Sverige, som sekulär demokratisk rättsstat, håller vi sådana funktioner åtskilda.
Företrädare muslimsk traditonella förordar – och islamsk politisk extremism kräver – sharialagar, könsseparerade rättigheter och skyldigheter, rätt till mång- och barngifte, muslimska helgdagar och blasfemilagar – allt detta i religionsfrihetens namn! (Sverige har tryck- och yttrandefrihet sedan 1766).
Politiska krav ska nagelfaras med politiska argument. Religiöst kamouflerade sekulära reformförslag ska inte subventioneras med skattemedel.
Muslimsk normering och tradition bärs upp av en religions-politisk entitet med Koranen som rättskälla och utan den religionsfrihet så som den skyddas inom FN och Europakonventionen.
Enligt artikel 9.2 i den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) kan – i svensk lag – religionsfriheten ”endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”
Demokrativillkoren är i den kontexten ett politiskt farthinder – för Michael Lahtinen måhända ett obekvämt gupp – för att sortera bort sakrala och profana organisationer organisationer som vill ha statliga bidrag för att omdana vårt religiösa landskap och vår demokratiska rättsstat.
Sverige ska framgent vila på västerländskt kristen tradition som tjänat – och tjänar – oss väl. Det är ytterst politikens ansvarsområde. I den verkligheten står politik konstitutionellt över religion.
Ulf Lönnberg