Sedan 20 år omdanas vårt religiösa landskap av islamsk politisk och religiös mobilisering för acceptans av parallellsamhällen och ytterst en rättsordning med Koranen som rättskälla.

Sverige behöver ett offentligt samtal om religionsfrihet, dess tillämpning och om Sveriges forsatta orientering framåt i den västerländska kristna traditionens anda – som tjänat och som tjänar oss väl.

Svensk frikyrkorörelse har varit en kraftfull banbrytare för demokratisering och religionsfrihet i Sverige. Många tar idag religionsfriheten för given.

Det är alltid ytterst politikens uppgift och ansvar att försvara vår normer, demokrati och vår rättsordning. I detta har alla medborgare och civila organisationer att ta ställning.

Sveriges Frikyrkoråd utrycker i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 10ds sin oro en ”allt tydligare intolerans mot religiösa grupper”. Den oron borde mana Sveriges Frikyrkoråd att fråga sig själv:

Är Sveriges Frikyrkoråds ideal att vara politisk opinionsbildare och partipolitiskt obunden eller religiös samhällsinspiratör som vänder demokratin och religionsfriheten ryggen?

Genom Lagen om Svenska kyrkan (SFS 1998:1591) är Svenska kyrkan ännu kopplad till staten. Den kopplingen har inte Sveriges Frikyrkoråd, därmed har rådet en särskild trovärdighet att förvalta.

Sveriges Frikyrkoråd oroas – säkert inte grundlöst – över en allt tydligare intolerans mot religiösa grupper. Rådet lyfter särkilt:

a) barns rätt till kontakt med religiösa uttryck,

b) politiskt motstånd mot nyetableringar av konfessionella friskolor och

c) politisk vilja att förbjuda omskärelse av pojkar och införa slöjförbud för flickor i skolan.

Sveriges Frikyrkoråd tar avstamp i Barnkonventionen för att problematisera den upplevda intoleransen. Men de blundar för att Sverige – liksom alla som ratificerat FN:s Barnkonvention – enlighet artikel 13 punkt 2 har rätt att tillämpa vissa inskränkningar om vi föreskriver dem i svensk lag och att de är nödvändiga

(a) för att respektera andra personers rättigheter eller anseende; eller

(b) för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen eller folkhälsan eller den allmänna sedligheten.

Det är idag avgörande för vår rättsstat att vi framgent med förutsägbar balans och proportionalitet preciserar nödvändiga inskränkningar i religionsfriheten.

Konfessionella skolor har absolut en viktig funktion i dagens svenska religiösa landskap. Men genom tydligare regelverk och kontinuerlig myndighetskontroll kan vi i Barkonventionens anda och med de konfessionella friskolorna hindra att barn fjättras i traditioner som berövar kvinnor de möjligheter och rättigheter som vissa religiösa läror påbjuder. Det gäller också andra religiösa påbud som inte ska få fäste i Sverige.

När det gäller slöjförbud för skolbarn väljer Sveriges Frikyrkoråd, utan närmare motivering, att inte ens diskutera en sådan inskränkning i religionsfriheten. Det har de heller ingen skyldighet att göra. Men de lämnar därmed frågan öppen om rådet överhuvud taget ser gränser för vad som kan sägas vara en rättighet i religionsfrihetens namn. Det handlar om en önskvärd positionering i det offentliga samtalet – men självklart utan partipolitiskt ställningstagande.

I en trygg, rättssäker demokrati möter medborgarna varandra öppet och med personlig integritet. Den öppenheten undermineras när barn tvingas använda hel- och ansiktstäckande kläder.

Redan 2019 skrev Ordf i GAPF, Glöm Aldrig Pela och Fadime, att vi politiskt ska ta konflikten med de familjer som vill att deras döttrar ska bära slöja i grundskolan. Då lyfter frågan till den rätta nivån som religionspolitisk sakfråga, vilket det i högsta grad är. De skrev:

Ett förbud gör att det är samhället som tar konflikten med familjerna – och inte enskilda flickor och kvinnor. Det är en svår fråga men vi får inte rädas diskussionen.”

Sveriges Frikyrkoråd berör inte frågan om och hur detta religiösa uttryck på barn triggar teokratiska strömningar att tänja på statens religiösa påverka i religionsfrihetens namn.

Omskärelse av pojkar är ett irreversibelt ingrepp i barnets kropp. Både slöja på flickor och omskärelse är något som unga vuxna män och kvinnor själva kan ställning efter en trygg barndom utan religiösa tvångströjor. De frågorna rymmer teologiska och religionshistoriker kunskapsfält som indirekt (eller direkt i teokratier) har en bäring på trons praktiska tillämpning i den offentliga vardagen.

När är det dags för Sveriges Frikyrkoråd att analysera om, hur och med vilka medel religionsfriheten ska försvaras i dagens och morgondagens politiska verklighet.

Så länge staten inte släpper taget om Svenska kyrkan och så länge som politisk islam utmanar vår rättsordning är detta allas vår medborgerliga angelägenhet.

Ulf Lönnberg