Utgångspunkten är att med politiska argument värna vår demokrati och rättsstat.
Trots det kan konstitutionella spärrar behövas. Frågan är om och när det blir aktuellt att i Sverige införa konstitutionell spärr mot att ett parti kan ska regera ensamt?
I Marocko anser man att teokratiska rörelser är ett hot mot landets utveckling. Johan Westerholm uppmärksammar det i sin bok ’Muslimska brödraskapet Islamismen i Sverige’. Han skriver: ”Marocko, som anser att det Muslimska brödraskapet och andra teokratiska rörelser är ett hot moderniseringen av landet, har byggt in spärrar i konstitutionen så att oavsett valresultat kan inget parti regera ensamt.”
En liknande konstitutionell spärr i Sverige tycks måhända vid förstone som en synnerligen främmande fågel i vår konstitution.
Att ett parti skulle få egen majoritet i Sverige, ses idag som omöjligt. I dagens splittrade opinion med småpartier som rör sig upp och ner kring riksdagsspärren fokuserar vi mest på svårigheten att bilda ett någorlunda stabilt regeringsunderlag.
Men det hände 1968. Då fick Socialdemokraterna över 50 procent av rösterna.
”Den 15 september [1968] ägde ett historiskt val rum i Sverige. Historiskt av två anledningar. Dels var det Sveriges sista andrakammarval – och dels fick sossarna över 50 procent av rösterna.” (SvD den 24/9 -19). Dick Harrison svar på en läsarfråga om detta.
Idag utmanas vårt politiska landskap av religiösa rörelser, främst av politisk islam (i praktiken islamism) och sekulära, extremistiska odemokratiska krafter. De har redan omdanat vårt religiösa landskap.
Afs ställer upp i kyrkovalet 19 september i år och det muslimska partiet Nyans säger sig ställa upp i riksdagsvalet den 11 september 2022. Om de skulle tillskansa sig egen majoritet i kyrkomötet och Riksdagen skulle Sverige bli något helt annat än idag.
En spärr som hindrar att ett parti ensamt skulle kunna regera ensamt är måhända en kontroversiell åtgärd för att skydda vår demokrati.
Vi får dock inte förvägra oss en ansvarsfull diskussion om hur vi i en (avlägsen/otänkbar?) framtid kan ha ett valresultat då ett religiöst, totalitärt och teokratiskt parti får mer än hälften av rösterna.
En diskussion om en ny spärr mot sådan regeringsbildning kommer att möta relevanta invändningar: enkelt att kringgå genom partidelning, en inskränkning av folkviljan och ett intiativ som ruckar eller urvattnar de ideologiska kraftmätningarna.
Socialdemokraterna, som ju faktiskt lyckats att få mer än 50 procent av rösterna en gång, skulle idag – med stor trovärdighet – kunna problematisera demokratins uppgift att skydda oppositionens och minoriteters rättigheter.
Sverige behöver nu ett offentligt samtal – före valet 2022 – om en vidareutvecklad religionsfrihet med tydliga rättigheter och preciserade begränsningar. Det är med en sådan uppdaterad religionsfrihet vi i Sverige ska kväsa de krafter som i religionsfrihetens namn vill påtvinga medborgarna främmande lagar och en rättsordning som vilar på Koranen.
Ulf Lönnberg
Svensk religionspolitisk debatt 