Ulf Lönnbergs replik/förtydligande på VK-bloggen med anledning av Mats Nilssons inlägg.
Mats Nilsson refererar (VK-bloggen Symboler 11ds) till att den österrikiske kejsaren Maximilian II den 11 januari 1571 deklarerade att ”religionsfrihet skulle råda i riket”.
Men rätten att tillhöra, utöva , stödja eller lämna sin religion innebär inte att religionsutövare och ateister kan göra vad som helst i religionsfrihetens namn. Flera europeiska länder moderniserar nu sin religionsfrihet med tydliga rättigheter och preciserade begränsningar.
Sverige är på efterkälken sedan länge. Vi fick religionsfrihet med villkorslös rätt till utträde ur Svenska kyrkan först den 1 januari1952. Och så sent som den 1 januari 2000 skildes Svenska kyrkan partisiellt från staten, nu gäller Lagen om Svenska kyrkan, som bl a stipulerar att den ska bedriva en rikstäckande verksamhet och att att Kyrkomötet ska vara kyrkans högsta beslutande organ. Lagen om Svenska kyrkan bör avecklas och Svenska kyrkan får agera egna val och med egna resurser.
Vi behöver ett politiskt samtal om hur religionsfriheten ska tillämpas med tydligare rättigheter och nya preciserade begränsningar i Sverige.
Mats Nilsson har fel när han påstår att sådana inskränkningar självklart skulle strida mot vår grundlag. Enligt FN och även enligt Europakonventionen (som trädde i kraft som svensk lag den 1 januari 1995) är inskränkningar i religions- och trosfriheten tillåtna under förutsättning att de är föreskrivna i lag och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. (Enligt Europakonventionen art 9)
Inom ramarna för FNs och Europakonventionens religionsfrihet kan vi lagstifta mot exempelvis böneutrop och moskébyggen medan kommunpolitikerna i Umeå, som i andra kommuner, kan förorda förbud mot slöja i skolan, förbud mot böneutrop och stoppa moskébygget. Överklags sådana kommunala beslut visar domstolsutslag på vilka punkter vår lag måste ändras för att Umeå och andra kommuner ska kunna införa sådana begränsningar.
Vår religionsfrihet utmanas idag främst av hårda sekter inom politisk islam och våldsbejakande islamism. Vissa krafter agerar med sharialagar som politiskt mål och på vägen dit hindrar de människor med hot om våld att byta religion eller lämna sin religion. Sådana övergrepp måste stoppas och människor ska också garanteras att fritt kunna välja religös tillhörighet eller levnadsorientering utan religiös hemvist. Utan en religionsfrihet med rättigheter och begränsningar fungerar ingen demokrati.
Samtidigt kan vi hålla fast vid och bygga vidare vår demokrati på den judisk-kristna traditionen som tjänat – och som tjänar – oss väl. Vi kan vässa religionsfrihetens tillämpning och samtidigt välja att vårda våra historiskt kristna avtryck.
Några av de är lagfästa:
• Enligt grundlagen måste statschefen (i vårt fall kungen) alltid vara av den ”rena evangeliska läran” så som den kommer till uttryck i den Augsburgska bekännelsen från 1530. Det gäller inte kungafamiljen i övrigt.
• Sverige har 13 helgdagar på kristen grund och två sekulära helgdagar: första maj sedan 1939 och Sveriges nationaldag sedan 2005.
• I skolans läroplan stipuleras att skolan ska arbeta ”i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. Det ska ske ”genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell.”
• Alla helgdagar inklusive söndagarna är kyrkliga helg-dagar med ursprung i kristendomen. Det gäller också övriga helgdagar med undantag för midsommardagen (som nu också firas som som Johannes Döparens födelsedag).
Ulf Lönnberg
driver bloggen SvenskReligionspolitiskDebatt.com
Svensk religionspolitisk debatt 