Tidningen Dagen har intervjuat den nya kulturministern Jeanette Gustafsdotter, hon svarar bl a: “Vad gäller partiernas roll i Svenska kyrkans styrning finns det flera poänger med att ha politiska nomineringsgrupper”.
Ulf Lönnbergs kommentar (finns också på sajten Ifrågasätt):
Kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S) tar som sin uppgift att återuppliva socialdemokraternas korporativistiska ideal från partiets tidigare styrkeposition då individens livsresa skulle gå kollektivt via Unga Örnar, KF och fram till slutstationen Fonus.
Visst, med ministeruppdraget följer att arbeta i takt med uppdragsgivaren (s). Olyckligt att hon inte ges utrymme för en seriös diskussion om omfattningenen och formerna för statligt-ideologiskt inflytande på kultur och religion. (S) hymlar ju inte med sin vilja att påverka kulturen. Det vet väljarna. Att urskiljningslöst koppla samma grepp om religion och samfund är partipolitiskt konsekvent. Men också en oroande signal om att befästa den kollektivistiska vägen framåt religionspolitiskt trots att religioner. har olika förhållningssätt till å ena sidan jagets individuella tillit till andra och å den andra där religösa krafter som manar till jagets/individens ansvar inför kollektivet.
Kulturministern rör sig här i gränslandet mellan den västerländska kristna traditionen att över tid utveckla rågången mot politiken och de politiska krafter som välkomnar religiösa och politiska visioner som går hand i hand.
Socialdemokraterna borde istället lämna Svenska kyrkan interna demokratiprocesser.
Svensk religionspolitisk debatt 