Trelleborgs handskakningstvång kommer givetvis att överklagas, liksom Skurups
slöjförbud. Det betyder inte att det i religionsfrihetens namn alltid kan och ska krävas särbehandling utan särskilt uppfyllda villkor. Allt fler och starkare religiösa uttryck tar plats i våra offentliga rum och inte sällan med extrema religiösa ledares starka påbud i och utanför sina religiösa kontaktytor.
Kommunen är ju också en arbetsgivare. Men att en kommuns anställda (Trelleborgs) med arbetsuppgifter som innebär kontakt med kommunmedlemmar/allmänhet ska åläggas att handhälsa – eller förbjudas att vägra handhälsa – kan inte rakt av likställas med Handskaningsärendet Arbetsdomstolen, AD 2018 nr 51, där ett tolkföretag dömdes för att ha avbrutit en anställningsintervju med en arbetssökande som vägrade skaka hand.
Beträffande en företagspolicy som behandlar alla anställda (eller alla anställda med kundkontakter) lika ang klädsel och uppförandekoder väger detta tyngre än den enskildes upplevda diskriminering under sådana riktlinjer. (EG-domstolen Mål: MÅL C-157/15/Parterna: Samira Achbita, Centrum voor gelijkheid van kansen en voor racismebestrijding mot G4S Secures Solutions NV/Avgörande: 14 mars 2017). Att ett företags ordningsregler förbjuder arbetstagarna att på arbetsplatsen bära synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler skapar inte direkt eller Indirekt diskriminering.
Oavsett vilka partier som driver eller motsätter sig inskränkningar i (ytterst) religionsfrihetens namn är det nödvändigt att vi i vår demokratiska rättstat tydliggör religionsfrihetens rättigheter och även preciserar dess begränsningar för att upprätthålla vår rättsordning.
Alltså, viktigt att det kommunala handskakningsbeslutet i Trelleborg seriöst, att underlåta att argumentera och rättsligt pröva populistiska genvägar visar sig inte sällan vara kontraproduktivt i det att reaktionerna i värsta fall kommer för sent.
Svensk religionspolitisk debatt 