Valfusk, otillbörlig röstpåverkan, missriktad röstmaximering och vaga eller förtäckta partipolitiska strategier tar sig oblyga uttryck i nyhetsflödet. Utan att vara alarmistisk finns det dess värre fog för att varna för att den svenska demokratin redan börjat undermineras.
Oavsett kommande regeringsbildning eller om det blir extra val behöver Sverige en ny färdplan för religionernas plats och utrymme i Sveriges offentliga rum. Religionsfriheten behöver stärkas med vissa skarpa begränsningar. Rågången mellan politik religion ska definieras.
Religiöst grundade traditioner, normer och värderingar är en del av vårt kulturella arv. Olika religioners organisationer och företrädare är nödvändiga röster i det offentliga samtalet.
Krav på utrymme för religiösa uttryck och religiöst påbjudna regler som bryter mot gällande lagar eller utmanar kulturella traditioner har inget alternativt utrymme i religionsfrihetens namn.
Politiken står över religionerna.
För religiösa ledare och politiker som vill upprätthålla boskillnaden mellan religion och politik – och värna det religiöst mångkulturella samhället – är den tyske fd finansministern Wolfgang Schäube en av flera vägvisare. Vid de protestantiska kyrkornas synod i Magdeburg i november 2016 sade han i sitt inledningsanförande:
”Staten kan inte och ska inte ansvara för nåden men har i uppgift att skapa förutsättningar så att den enskilde kan agera barmhärtigt.”
Det gäller oavsett religiös tillhörighet eller ingen alls.
Sverige behöver fler religionsneutralt tydliga förordningar för tillämpning av gällande lagstiftning. Religionsfriheten behöver anpassas för dagens turbulenta religiösa landskap med fler nödvändiga inskränkningar i nationell lag som ryms inom de internationella konventioner som Sverige ratificerat. Kalla det gärna en sekulär religionsinriktad säkerhetspolitik.
Ulf Lönnberg
