Politik
Utan religionsfrihet fungerar ingen demokrati. Europas och Sveriges religiösa landskap har förändrats över tid. Under 1800-talet bröt sig frikyrkorörelsen loss från dåvarande statskyrka. I samklang med den utvecklade arbetar- och nykterhetsrörelserna i snabb takt vår demokrati och rättsstat.
Sverige var länge kulturellt och religiöst homogent. Först 1951 infördes religionsfrihet – utan krav på att vara med i ett annat kristet samfund vid utträde ur statskyrkan. År 2000 åtskildes kyrka och stat endast partiellt. Svenska Kyrkan är idag det enda samfundet som är särskilt lagreglerat, Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan.
Sedan millennieskiftet 2000 står Sveriges religiösa landskap under brutalt omvandlingstryck. Politiska sakfrågor som berör religionerna och alla olika religösa samfund behandlas inom olika departement; ekonomiska offentliga bidrag, statens kontakter med olika samfund, religiöst påbjuden könsstympning, krav på särlagstiftning, kulturell och religiös mångfald mm.
Det är partierna och de enskilda ledamöterna i riksdagen som i lagstiftning ska upprätthålla optimal – inte gränslös – religionsfrihet i Sverige som sekulär, demokratisk rättsstat.
I praktisk politik ska tydlig rågång mellan politik och religion upprätthållas.
Sverige behöver en politisk agenda som reglerar religionernas plats och utrymme i våra offentliga rum och med preciserade begränsningar för utövning och tillämpning. Detta inom ramarna för de internationella konventioner som Sverige ratificerat.
Juridik
Staten ska skydda
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (Artikel 18): Slår fast att alla har rätt att byta religion och att manifestera sin tro. Individer kan pröva sina rättigheter i domstol om de anser att staten har kränkt dem.
Religionsfriheten – somrättighetslagstiftning – är inte gränslös. Man talar, dels om positiv religionsfrihet som innebär rätten att utöva sin religion, dels om negativ religionsfrihet som innebär rätten att slippa bli tvingad att tillhöra en religiös grupp eller delta i religiösa riter.
I Sverige trädde Europakonventionen i kraft som svensk lag den 1 januari 1995. Enligt artikel 9 är inskränkningar i religions- och trosfriheten tillåtna under förutsättning att de är föreskrivna i (nationell) lag och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.
Religion
Politiken står över religionerna.
Religiöst grundade traditioner, normer och värderingar är en del av vårt kulturella arv. Olika religioners organisationer och företrädare är också en del i det offentliga samtalet.
Krav på utrymme för religiösa uttryck och religiöst påbjudna regler privat och offentligt såsom könsseparerade rättigheter och skyldigheter har inget politiskt företräde i religionsfrihetens namn.
För politiker som är religiöst orienterade och som värna det religiöst mångkulturella samhället med upprätthållen boskillnad mellan religion och politik är den tyske fd finansministern Wolfgang Schäube en god vägvisare. Vid de protestantiska kyrkornas synod i Magdeburg i november 2016 sade han i sitt inledningsanförande:
”Staten kan inte och ska inte ansvara för nåden men har i uppgift att skapa förutsättningar så att den enskilde kan agera barmhärtigt.”
>>> Samtalsträff om konkreta politiska förslag om smått och stort i en ny politisk agenda om religionernas plats och utrymme den 15/6 -26 kl 14.30-17.00, centralt i Sthlm, lokal meddelas senare. Alla intresserade välkomna. Anmäl gärna redan nu till ulfloennberg@gmail.com Ingen avgift.
/ Ulf Lönnberg – driver bloggen http://www.svenskreligionspolitiskdebatt.com
