Dags att granska politiska och religiösa ledares syn på religionsfriheten

Genom historien kom islam att hålla fast vid en strikt urkundstrogen tillämpning av påbud, normer och traditioner.

Religionerna har alltid varit vägledande inspirationskälla för styrande och styrda men de har också kringskurits, påtvingats eller förbjudits i olika politiska system. De tre (abrahamitiska) världsreligionerna har i alla tider verkat under, i symbios med eller i uttalat motstånd mot den politiska makten som kontrollerar det territorium inom vilken respektive religion dominerat och och nu dominerar.

Kommunalrådet Jonas Segersam (kd) uppmanar tidn Dagens ledarredaktion att skilja på religioner

I den västerländskt judisk-kristna traditionen, som tjänat oss väl, har i huvudsak sekulära demokratier etablerats och utvecklats medan islamsk tradition nästintill ensidigt banat väg för teokratier med Koranen som grund för den statliga rättsordningen.

Genom historien kom islam att hålla fast vid en strikt urkundstrogen tillämpning av påbud, normer och traditioner.

Med 2000-talet har mer och fler religiösa uttryck tagit plats i Sverige. Vi behöver nu en fördjupad religionspolitisk sakdebatt om religionsfrihetens rättigheter och begränsningar. Bra att kommunalrådet Jonas Segersam (kd) försöker flytta fram sin och sitt partis religionspolitiska position.

Den 7 febr skrev han på Dagen-Debatt under rubriken Skilj på religioner, Dagen! -Ledarsidan kan inte dra alla religioner över en kam och hävda att religionsfriheten ska skydda alla religionsutövare.

Hela ledarredaktionen replikerar samma dag under rubriken Så ser vi på islams plats i det svenska samhället: – Vad denna värld behöver är inte mindre religionsfrihet. Världen behöver något som staten aldrig kan ge, men kyrkan alltid måste förkunna: Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne.

Skärmdump från Tidningen Dagen

Här löper två parallella, delvis överlappande, spår. I detta fall ser ju båda parter religionsfriheten genom – i någon mån, tycks det – religiöst färgade glasögon. Båda vill garantera att kristen mission ska fortgå samtidigt som humanistisk acceptans ska upprätthållas mellan troende med olika religiösa tillhörigheter eller ingen alls.

Samtidigt har religionerna satt avtryck i politiken och så även tvärt om. Politiska ledare har i alla tider haft att förhålla sig till religionen – antingen som dess beskyddare eller dess utnyttjare för egna syften.

Trots att Jonas Segersam och Dagens ledarredaktion inte är helt ense får vi inte veta något om deras förhållningssätt till religionsfriheten och dess önskvärda lagliga verkan. Inte heller något om deras (respektive?) syn på hur religionsfriheten får eller ska tillämpas i praktiken. Huruvida religionsfriheten behöver kompletteras eller reformeras, går de helt förbi.

Jag överlåter åt andra att på kristen/religiös grund formulera och mobilisera svensk opinion för att freda religionsfriheten och samtidigt kväsa våldsbejakande islamism.

Men som medborgare i Sverige har vi alla, oavsett våra religiösa eller filosofiska referenser, att ta ansvarsfullt och gemensamt mobilisera opinionen för att i vårt land politiskt precisera religionsfrihetens tydliga rättigheter och begränsningar. Ty utan dessa underminerar vi på sikt vår demokrati.

Mycket av adekvat lagstiftning finns redan och den måste användas mer resolut. Men en rad företeelser som lagstiftaren inte förutsett måste vi inför dagens och morgondagens multireligiösa landskap diskutera tålmodigt och konstruktivt. Här har många opinionsbildare att ta sitt ansvar för att bryta igenom bruset av populistiska förenklingar.

Enligt Dagens hemsida är tidningen ”en kristen dagstidning vars främsta uppdrag är att bevaka nyheter i skärningspunkten mellan tro och samhälle. – – Tidningen är rikstäckande och ledarsidan politiskt obunden.” Ledarsidans fokus på skärningspunkten mellan tro och samhälle förpliktar inte självklart till något uttalat vägval om eller hur religionsfriheten ska upprätthållas och utvecklas framgent.

Det politiska ansvaret för att säkra morgondagens sekulära och rättssäkra religionsfrihet väger tyngst på politikerna. Utifrån den utgångspunkten är vi många som välkomnar Jonas Segersams (kd) initiativ och debattartikel.

Det råder en grundläggande skillnad i synen på religionsfrihetens rättsliga tillämpning i teokratiska stater som Iran och Saudiarabien å ena sidan och de västerländska demokratierna å den andra. Skillnaderna tydliggörs av att de islamska teokratierna skrivit under men reserverat sig mot FN:s skrivningar i de delar de strider mot deras rättsordning som grundas på Koranen. Vidare har flera asiatiska stater uttalat sin gemensamma syn på religionens lagliga roll roll i dessa länder vilket de utvecklat i Kairodeklarationen från 1999.

Det är ett obestridligt faktum att FN:s mänskliga rättigheter anammas och tillämpas generellt av de västerländska demokratierna varav de flesta vilar på den judisk-kristna traditionen medan de länder som ställer sig bakom och tillämpar Kairodeklarationen och som har reserverat sig mot FN:s religionsfrihet, är teokratiska regimer utan religionsfrihet med som sharialagar och att deras rättsordning vilar på Koranen.

Internationellt politiskt och kulturellt samarbete såsom handel, forskning och fredsarbete kräver att vi kan och vill umgås respektfullt över nationsgränserna oavsett vilken typ av religionsfrihet som råder i respektive land.

Men det innebär inte att vi i vårt land ska tillåta att olika religiösa och politiska rörelser tummar på vår religionsfrihets rättigheter och begränsningar när de agerar på vårt territorium.

Segersams och Dagens ledarsidas ståndpunkter illustrerar pedagogiskt att det är en politisk uppgift att skapa de religionspolitiska ramverk som ska gälla för religionsfrihetens i vårt land. De två ovan refererade debattartiklarna bör samtidig inspirera de religiösa samfunden att positionera sig. Vilka religiösa yttringar och påtryckningar välkomnar, accepterar eller motverkar de i sina ekumeniska och transreligiösa kontakter på nationell och global nivå?

Religionspolitiskt är det ytterst lagstiftaren (riksdagen) som stadfäster svensk religionsfrihet inom ramen för FN:s mänskliga rättigheter med de begränsningar som, enligt konventionerna kan göras i medlemsländerna genom nationell lagstiftning.

Respekten för religionsfriheten i Sverige kommer att öka bland alla i Sverige boende och verksamma om vi för en tydligt, sekulär och rättssäker religionspolitik.

Jag förslår att politiska initiativ tas för att förbjuda böneutrop, slöja på barn upp t o m 12 år, skilda badtider i skolan och i offentliga bad, utländsk finansiering av moskéer, månggifte för att nämna några näraliggande exempel.

Jag förslår att politiska initiativ tas för att bryta bandet fullt ut mellan Svenska kyrkan och staten, slopa samfundens vigselrätt, avveckla Myndigheten för stöd till trossamfund för att nämna några näraliggande punkter.

Sverige behöver en ny och målinriktad religionspolitisk agenda för att upprätthålla Sverige som sekulär, demokratisk rättsstat som byggs vidare på den västerländska judisk-kristna traditionen som tjänat oss väl.

Granska de politiska och religiösa ledarnas syn på religionsfriheten

Profeterna Moses, Jesus och Muhammed räknas till patriarken Abrahams ättlingar. De antas ha dött år 1407 f Kr, A.D. 33 respektive A.D. 632. Dessa utgör de Abrahamitiska religionernas (judendomen, kristendomen, islam) gemensamma grund. Olika religioner och religiösa yttringar har i alla tider verkat under, i symbios med eller i uttalat motstånd mot den politiska makt som kontrollerar det territorium inom vilken religionen tillämpas där och då.

Religionerna har genom tiderna inspirerat och kringskurits, påtvingats eller förbjudits av olika politiska system och makthavare. I den västerländskt judisk-kristna traditionen, som tjänat oss väl, har i huvudsak sekulära demokratier etablerats och utvecklats medan islam nästintill ensidigt har resulterat i teokratier med Koranen som grund för deras rättsordning.

Med 2000-talet har mer och fler religiösa uttryck tagit plats i Sverige. Vi behöver en fördjupad religionspolitisk sakdebatt om religionsfrihetens rättigheter och begränsningar. Bra att kommunalrådet Jonas Segersam (kd) flyttat fram sin och sitt partis religionspolitiska position.

Den 7 febr skrev han på Dagen-Debatt under rubriken Skilj på religioner, Dagen! -Ledarsidan kan inte dra alla religioner över en kam och hävda att religionsfriheten ska skydda alla religionsutövare.

Hela ledarredaktionen replikerar samma dag under rubriken Så ser vi på islams plats i det svenska samhället: – Vad denna värld behöver är inte mindre religionsfrihet. Världen behöver något som staten aldrig kan ge, men kyrkan alltid måste förkunna: Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne.

Här löper två parallella, delvis överlappande, spår. I detta fall ser ju båda parter religionsfriheten genom – i någon mån, tycks det – religiöst färgade glasögon. Båda vill dels garantera att kristen mission ska fortgå och dels, att humanistisk acceptans ska upprätthållas mellan troende med olika religiösa tillhörigheter eller ingen alls.

Men om hur de uppfattar religionsfrihetens lagliga verkan får vi inte veta och inte heller något om deras (respektive?) syn på hur religionsfriheten får eller ska tillämpas i praktiken. Huruvida religionsfriheten behöver kompletteras eller reformeras, går de helt förbi.

Jag överlåter åt andra att på kristen/religiös grund formulera och mobilisera svensk opinion för att freda religionsfriheten och samtidigt kväsa våldsbejakande islamism.

Men som medborgare i Sverige har vi alla, oavsett våra religiösa eller filosofiska referenser, att ta ansvarsfullt och gemensamt mobilisera opinionen för att i vårt land politiskt precisera religionsfrihetens tydliga rättigheter och begränsningar. Ty utan dessa underminerar vi på sikt vår demokrati.

Mycket av adekvat lagstiftning finns redan och den måste användas mer resolut. Men en rad företeelser som lagstiftaren inte förutsett måste i dagens och morgondagens multireligiösa landskap diskuteras tålmodigt och konstruktivt.

Enligt Dagens hemsida är tidningen ”en kristen dagstidning vars främsta uppdrag är att bevaka nyheter i skärningspunkten mellan tro och samhälle. – – Tidningen är rikstäckande och ledarsidan politiskt obunden.” Ledarsidans fokus på skärningspunkten mellan tro och samhälle förpliktar inte självklart till något uttalat vägval om eller hur religionsfriheten ska upprätthållas och utvecklas framgent.

Det politiska ansvaret för att säkra morgondagens sekulära och rättssäkra religionsfrihet väger tyngst på politikerna. Utifrån den utgångspunkten är vi många som välkomnar Jonas Segersams (kd) debattartikel.

Det råder en grundläggande skillnad i synen på religionsfrihetens rättsliga tillämpning i teokratiska stater som Iran och Saudiarabien å ena sidan och de västerländska demokratierna å den andra. Skillnaderna tydliggörs av att de islamska teokratierna skrivit under men reserverat sig mot FN:s skrivningar i de delar de strider mot deras rättsordning som grundas på Koranen. Vidare har flera asiatiska stater uttalat sin gemensamma syn på religionens lagliga roll roll i dessa länder vilket de utvecklat i Kairodeklarationen från 1999.

Det är obestridligt faktum att FN:s mänskliga rättigheter anammas och tillämpas generellt av de västerländska demokratierna varav de flesta vilar på den judisk-kristna traditionen medan de länder som ställer sig bakom och tillämpar Kairodeklarationen och som reserverat sig mot FN:s religionsfrihetens är teokratiska regimer utan religionsfrihet och med sharialagar i deras rättsordning som vilar på Koranen.

Internationellt politiskt och kulturellt samarbete såsom handel, forskning och fredsarbete kräver att vi kan och vill umgås respektfullt över nationsgränserna oavsett vilken typ av religionsfrihet som råder i respektive land.

Men det innebär inte att vi i vårt land, på vårt territorium, ska tumma på vår religionsfrihets rättigheter och begränsningar.

Segersams och Dagens ledarsidas ståndpunkter illustrerar pedagogiskt att det är politikens uppgift att skapa de religionspolitiska ramverk som ska gälla för religionsfrihetens rättigheter och begränsningar. De två debattartiklarna bör samtidig inspirera de religiösa samfunden att precisera vilka religiösa yttringar och påtryckningar de välkomnar, accepterar eller helst skulle vilja slippa i sitt ekumeniska och transreligiösa umgänget på nationell och global nivå.

Regionalpolitisk är det ytterst lagstiftaren som stadfäster svensk religionsfrihet inom ramen för FN:s mänskliga rättigheter. Där finns utrymme att förbjuda böneutrop, slöja på barn upp t o m 12 år, skilda badhuset i skolan och i offentliga bad, utländsk finansiering av moskéer för att nämna några näraliggande exempel.

Respekten och förståelse för religionspolitiken och religionsfriheten skulle ökan bland alla i Sverige boende och verksamma om vi bröt alla band mellan Svenska kyrkan och staten.

såg över vårt gamlaReligions

Hijabförbud handlar om att skydda barn

Omar Makran, Sabina Landstedt, Sara Mohammad – GAPF: ”Detta sätt att se på flickor och kvinnor och deras ansvar för mäns sexuella begär strider mot allt vårt samhälle bygger på och det är en direkt könsdiskriminering av flickan.

Den som sätter hiijab på sin dotter talar om för henne att hon ska underordna sig mannen. Den är könsdiskriminerande.”

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/hijabforbud-handlar-om-att-skydda-barn-31305

Vad religionsfriheten egentligen innebär

MERIT WAGER är förläggare och fri skribent: ”Religiösa samfund ska därmed, i konsekvensens namn, klara sig själva. Skattebetalare ska inte bekosta allehanda religiösa föreningars, församlingars, studieförbunds och sammanslutningars verksamhet. Finns det efterfrågan på religiösa verksamheter så bör medlemmarna bekosta dem själva.”

https://www.svd.se/vad-religionsfriheten-egentligen-innebar

Endast Centerpartiet sa ja till Moské

  • Det här beror på att vi har stora problem med segregationen i Halmstad och ska vi någonsin få bukt med den situationen så måste vi ta det i beaktning i varje beslut vi tar, inte minst med var vi placerar religiösa samlingslokaler, säger oppositionsrådet Stefan Pålsson (S), andre vice ordförande i samhällsbyggnadsutskottet.
  • Länk till SVT:notis

(s), (v) och (mp) försvarar månggifte

Mikael Eskilandersson (SD) och Sara Gille (SD: ”Rädslan för att tydligt markera är talande för den självutnämnda feministiska regeringen. – – När riksdagen året därpå röstade igenom nya, hårdare, krav på förbud mot polygama äktenskap och barnäktenskap motsatte sig både Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet förslaget om förbud och inskränkningar.”

https://www.expressen.se/debatt/regeringen-bevarar-i-praktiken-manggifte/

Förslag: Alla samfund ska ha en ”ansvarig förkunnare”

Precis som en tidning har en ansvarig utgivare som kan bli straffad för det som skrivs bör alla trossamfund i Sverige ha en ansvarig förkunnare. Det menar Ulf Lönnberg som kommit ut med en skrift med 33 religionspolitiska reformer.
– Jag vill dra i gång debatten, säger han till Dagen.

Jacob ZettermanAv Jacob Zetterman
REPORTERNyheter 30 januari 2020    

Med en 100-sidig skrift vill näringslivslobbyisten Ulf Lönnberg få upp religionens roll i politiken och föreslår en rad stora förändringar. Det genomgripande temat är att helt klippa banden mellan stat och trossamfund, samt att politiken bör vila på en västerländsk judisk-kristen grund som motar bort inflytande från politisk islam.

Drastiska förändringar

33 religionspolitiska reformer presenteras i Ulf Lönnbergs bok. Om de antogs rakt av skulle det innebära drastiska förändringar för trossamfund i Sverige.Varför har du skrivit boken?

– För att vi behöver en religionspolitisk debatt i Sverige, på samma sätt som vi har en kulturpolitisk debatt, svarar Ulf Lönnberg.

Han säger att religion tyvärr hamnat i skymundan och politiker nöjer sig oftast med att säga att de värnar religionsfriheten, utan att närmare precisera vad de menar.

– Men nu möts religioner på ett helt annat sätt än tidigare och det är starkare och extremare yttringar från olika håll, därför måste de här frågorna tas upp till diskussion.Ett av dina förslag är att varje trossamfund ska ha en ansvarig förkunnare, varför?

– För att det måste finnas ett bredare ansvar för vad som sägs i en religiös talarstol, säger Ulf Lönnberg.

Förslaget liknar det som finns i tidningsbranschen där en ansvarig utgivare är juridiskt ansvarig för det som publiceras. Vid lagbrott är det inte reportern utan den ansvariga utgivaren som hålls ansvarig. Här skulle det vara en samfundsledare som måste ta ansvar för vad enskilda predikanter gör sig skyliga till och på så sätt hålla ordning i ledet. Tanken bakom förslaget med en ansvarig förkunnare är att det ska minska extremism.

Inget är heligt

När Ulf Lönnberg i övrigt blickar ut över dagens regelverk verkar inget vara heligt. Bland de 33 förslagen som finns i hans bok finns förbud mot böneutrop och slöjor. För att kapa banden mellan kyrka och stat måste Lagen om Svenska kyrkan tas bort, bidragen till trossamfunden dras in, civil vigselrätt införas och Skatteverket ska inte längre hjälpa samfunden att dra in kyrkoavgift.

Den röda tråden är en sekulär stat där trossamfunden har full autonomi, allt vilande på en lagstiftning byggd på den västerländska judisk-kristna traditionen.Varför en särställning för denna tradition?

– För att den har tjänat oss väl, samt att det finns en grundläggande skillnad i muslimska länder där Koranen är grunden för rättsordningen, säger Ulf Lönnberg som inte sticker under stol med att flera av hans förslag handlar om att mota bort politisk islam.

Sekulärt som Frankrike

– Frankrike är ett bra exempel på där man har religionsfrihet med väldigt starka sekulära förtecken. Staten ska försvara religionsfrihetens rättigheter och begränsningar, men innehållet i de religiösa samfunden ska inte staten syssla med.Utan religionsfrihet ingen demokrati skriver du i din bok. Vad menar du med det?

– Att det inte finns någon öppen diskussion i länder som saknar religionsfrihet, som i Kina eller de islamiska teokratierna Saudiarabien och Iran. I islam är det exempelvis förbjudet att ifrågasätta rättsordningen som finns i Koranen och därmed blir det låst för en demokratisk debatt. Jag vill stå upp och försvara det västerländska synsättet.

Ulf Lönnbergs bok

Ulf Lönnberg beskriver sig själv som näringslivslobbyist och har även varit KD-politiker på lokal nivå i Stockholm.

Nu har han på eget bevåg gett ut en bok där han vill lyfta fram religionens roll i det svenska samhället.

Boken heter ”Utan religionsfrihetens rättigheter och begränsningar ingen demokrati”.

33 religionspolitiska reformer och 26 inspirationstexter för religionspolitiska samtal utlovas.

Rasistkortet igen… (slutrepolik)

Bengt Sareld m fl: ”Vi stödjer självklart Abdullahis och Doubakils rätt att yttra sig, precis som replikförfattarnas. Men det är inte en medborgerlig rättighet att på detta sätt ta offentliga resurser i anspråk för att mobilisera för en politisk ideologi. I synnerhet inte om den förespråkar särlagstiftning, vilket är fallet med islamism (politisk islam). 

Utgångspunkten för vårt stöd till Hermansson är grundlagens skrivningar om medborgarnas likhet inför lagen.”

Enligt Ledarsidorna .se var islamister en part i 73 procent av alla inbördeskrig med över 1 000 döda per år

Forskning visar att det är dags att precisera religionsfrihetens rättigheter och skärpa nödvändiga begränsningar i religionsfriheten. Det behövs en fördjupad religionspolitisk debatt i Sverige. Viktigt faktaunderlag på Ledarsidorna:

”I 47 procent av alla mindre konflikter i världen under 2014 var en islamistgruppering eller väpnad front inblan- dad. År 1975, under kalla kriget, kunde tre procent av världens konflikter definieras som religiösa. År 2014 var siffran 55 procent. Men den siffran ökar stadigt.

Islamister var en part i 73 procent av alla inbördeskrig med över 1 000 döda per år enligt konfliktforskning från 2016 enligt Isak Svensson som är professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet som forskar om fredliga lösningar av jihadistkonflikter.”

https://ledarsidorna.se/2020/01/religionen-den-storsta-kallan-till-vapnade-konflikter/

Religiösa samfund bör kunna ställas till svars

INSÄNDARE Erland Hillby skriver (UNT 24/10) att Dawa-stiftelsen ideologiskt och religiöst inte platsar i vårt samhälle. Jag håller med Erland Hillby på några punkter men inte på alla.

På Dawas hemsida står bl a att ”Stiftelsen skall – – bereda en samlingsplats för Stenhagens muslimska befolkning.” Att religiösa muslimer vill ha egna lokaler är ok. Det som är oroande är om imamen i den nya moskén blir en som försöker omdana vårt samhälle i den riktning som Erland Hillby och de flesta av oss inte vill ha.

Imamer som har ringa eller ingen förståelse för vår religionsfrihet är redan för många. I Sverige finns inte plats för att i religionsfrihetens namn mana till traditionsbundet religiöst tvång och hedersförtryck under klanens överinseende. Den som i religionsfrihetens namn hotar, våldför sig och gör sig skyldig till andra brott ska i möjligaste mån lagföras. Den som verkar för sharialagar eller annan särlagstiftning i Sveriges rättsordning ska bemötas politiskt.

Dags att Sverige nu upprätthåller religionsfriheten med dess rättigheter och de begränsningar som faktiskt ryms inom ramen för FN:s mänskliga rättigheter. 

I en moské framförs budskapet ofta på åhörarnas hemspråk. Det är gentemot omvärlden en sluten miljö. Hierarkin främjar där självsrådiga ledares tolkningsföreträde och utspel om exempelvis sharialagar.

Det är först när ett hot om tvång för att agera lagstridigt framförts som rättsliga åtgärder kan komma i fråga.

Religiösa samfund borde därför tvingas utse en ansvarig förkunnare med motsvarade skyldigheter som de ansvariga utgivarna har i medierna. Församlingen/föreningen/samfundet skulle därmed tvingas utse en ansvarig person med eget preciserat ansvar inför lagen – vid sidan om ledaren/imamen. Ansvarig förkunnare ska kunna ställas till svars för vad ledaren säger.

I preventivt syfte skulle det öka vaksamheten mot uppviglande samhällsomstörtning samtidigt som ansvarsfördelningen internt i moskén skulle stramas upp. Det skulle tvinga moskéledningarna att ta ett uttalat yttrandefrihetsansvar. Det skulle skydda moskébesökarna och allmänheten mot manipulativa påtryckningar i skydd av religionsfriheten och hemspråkens avskildhet.

Nej Erland Hillby, Svenska kyrkans uppgift är inte att garantera religionsfriheten. Men som anhängare av denna torde den kunna acceptera att också den, och alla andra trossamfund, åläggas att utse sin ansvariga förkunnare enligt ovan skisserade förslag. Först då skulle vi värna en lika tillämpning av religionsfriheten för alla – oavsett religiös tillhörighet eller ingen alls.