Med barnkonventionen ska vi skydda barnen från extremistisk religiös indoktrinering

Ulf Lönnberg: 13 januari 2020
Inom ramen för Barnkonventionen har vi möjlighet att upprätthålla och vidareutveckla Sverige som demokratisk rättsstat på den västerländska judisk-kristna traditionen. Enligt konventionen ska det finnas plats för all religionsutövning inom respektive nations lagar.

Bildresultat för barnkonventionen bilder


Nu är Barnkonventionen svensk lag. Det välkomnas – om än inte av alla. Fr o m nu kan politiska beslut inom näst intill alla politiska sakområden prövas mot Barnkonventionen. Många anser att politiken därmed delvis flyttas över något till juridiken och de rättsvårdande myndigheterna. De tycks anse att det ökar rättssäkerhet för barn. Och visst, Barnkonventionen sätter viss miniminivå för standards på barns rättigheter och levnadsvillkor. Och om det offentliga underlåter att agera för barnets bästa har vi fått ännu en möjlighet att juridiskt pröva saken i enskilda fall.

Men myntet har också en baksida. Med Barnkonventionen kan politiska reformer och lagändringar hämmas eller rent av omöjliggöras efter prövning mot just Barnkonventionen.

Exempel på en sådan konfliktyta är hur vi – med barnens bästa för ögonen – ska vidareutveckla och stärka religionsfriheten specifikt för barnen. Föräldrar ska ha rätt att moraliskt, filosofiskt, religiöst och politiskt vägleda sina barn. Samtidigt har staten – och vi alla individer – en skyldighet att skydda alla barn mot påtvingade religiöst extremistiska moralbegrepp och levnadsregler.

Ökad närvaro i Sverige av människor från totalitära och teokratiska regimer som har annan rättsordning med Koranen som källa och förbud mot att lämna eller byta religion, behöver informeras om vad vår religionsfrihet står för. Det finns ingen given rätt att i religionsfrihetens namn kräva plats för särskilda normer, könsseparation, klädkoder m m för både barn och vuxna. Av de människor som fört med sig sådana normer till Sverige kommer ett antal agera för att få behålla och införa sina normer, somliga vill även införa sharialagar. De som vill omdana vår rättsordning ager per definition politiskt och sådana aktioner ska bemötas politiskt oavsett om det framförs av imamer eller nya muslimska partier inför valet 2020. Vi ska hålla hårt på rågången mellan politik och religion oavsett vilken religion det gäller.

Nu behöver vi tydliga religionspolitiska mål när ledare för extremistiska religiösa strömningar kommer att hänvisa till Barnkonventionen och föräldrars rätt att bestämma över sina barn i religionsfrihetens namn. Men det är genom svensk lagstiftning inom Barnkonventionens ramar som vi i politiska processer ska stoppa extremistiskt religiöst förmynderi.

Stater som ratificerat Barnkonvention – och även upphöjt den till nationell lag – har rätt att själva skapa utrymme för barnens rätt att lyssnas till enligt den nationella lagstiftningens procedurregler (artikel 12). I Barnkonventionen står det också att barns yttrandefrihet får underkastas vissa inskränkningar när är nödvändiga för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen. folkhälsan eller den allmänna sedligheten.

Vi ska sätta ner foten till försvar för våra traditionella värderingar på den västerländska judisk-kristna traditionen. Dags för de politiska partierna att positionera sig:


* Vi ska upprätthålla reell religionsfrihet och ta ställning till vilka fler och nya religiösa symboler och handlingar som ska skyddas eller vilka som ska förbjudas i lag.

* Det är med religionsfrihets rättigheter och begränsningar som människor med olika religiösa tillhörigheter ska kunna leva sida vid sida och tillsammans i Sverige

* Den kontraproduktiva eftergiftspolitiken i religionsfrihetens namn mot teokratiska strömningar och politisk islam måste upphöra. Den gagnar inte minst islamister som vill omdana vår rättsordning och hela vårt samhälle.

* Maskeringsförbud enligt dansk modell ska införas i Sverige. Det ryms inom ramarna för vår religionsfrihet utan att i oförsvarlig grad inkräkta på den personliga integriteten.

* Slöjförbud i grundskolan ska införas på nationell nivå för att skydda barnen mot extrem övermakt från familjer och klaner.

*Kyrkors klockringning ska beaktas som kulturarv och ha lagligt skydd inom ramen för gällande miljö- och hälsoskyddslagstiftning och förekommande lokala ordningsföreskrifter.

* Böneutrop från minareter och moskéer ska vara förbjudet i Sverige.

* Förbjud utländsk finansiering av moskéer i Sverige.

* Månggifte ska alltjämt vara förbjudet i Sverige. De politiska partierna har att positionera sig i god tid före valet 2022. Utredning pågår: „Strängare regler om utländska månggiften“ (Dir. 2018:68)
XXX

Två vägar till slöjförbud flr skolbarn in Sverige

Beslut om Förbud mot slöjor på skolbarn upp till 12 år kan kumminpolitiker ta. Detta må överklagas vilket klargör rättsläget. Oaktat detta kan riksdagen fatta ett sådant beslut inom ramen för de FN- och andra internationella konventioner som Sverige ratificerat. SKL lägger sig INTE i sådana kommunala beslut.
LÄS om Skolverkets och SKLs uttalanden.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P9zPJp/skolverket-slojforbud-inte-tillatet

Ulf Lönnberg: I ett ”Postsekulärt samhälle” behövs robust religionsfrihet med rättigheter och begränsningar

-Det postsekulära samhället är redan här, skriver Joel Halldorf I sin bok ”Gud: återkomsten” (Libris 2018, 206 sidor).

Foto: Ulf Lönnberg

Det betyder att det sekulära inte längre är norm. Många kyrkor och samfund som är minoriteter, är här för att stanna. Det kommer att ställa nya krav på politiker och vanliga medborgare.

Halldorf tänjer på rågången mellan politik och religion. Han hävdar att politiker och partipolitiken i det postsekulära samhället varken kan eller ska avskärma sig från religionen. Politiken ska enligt Halldorf vara mer öppen för religiösas plats och medverkan, även utanför civilsamhällets domäner.

Vi är många som vill att Sverige framgent ska byggas vidare på den västerländska judisk-kristna västerländsk traditionen. Vi ska vara toleranta och aldrig kränka, särbehandla eller diskriminera olika trosinriktningar. Men vår färdriktning ska vara tydlig.

Halldorf går hårt åt ”den tomma liberalism” men nämner ingen ideologi som skulle vara mer lämpad för den postsekulära verkligheten.

Halldorf duckar för att ett muslimskt – konfessionellt eller icke-konfessionellt – parti med största sannolikhet ställer upp i valet 2022.

Ordning och reda mellan statsskick och religion

Halldorf ärende är att uppmärksamma oss på religionernas återkomst. Men religionerna behandlar inte politiken likvärdigt. Där är den rättsstatliga rågången mot religionerna också en viktig parameter för den som välkomnar, mäter och bedömer religionernas återkomst.

Låt oss också fortsättningsvis utgå ifrån vår grundlag som stipulerar att Sveriges statschef (kungen) alltid måste vara av den evangeliska läran så som den kommer till uttryck i den Augsburgska bekännelsen från 1530. (Det gäller inte kungafamiljen i övrigt.)

Sverige har 11 helgdagar på kristen grund och två sekulära helgdagar: första maj sedan 1939 och Sveriges nationaldag sedan 2005.

Och skolans läroplan säger att skolan ska arbeta ”i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. Det ska ske ”genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell.”

Halldorf en tålmodig iakttagare

Halldorf vill öka vår kunskap, förståelse och acceptans för religionernas normerande plats i samhället.

En imam, pastor, rabbin, guru och andra religiösa ledare – och självutnämnda förkunnare – har som uppgift att vägleda, företräda och ibland också att erövra nya anhängare till sin religion.

Joel Halldorf är en tålmodig iakttagare av fundamentalistiska och extremreligiösa rörelser i det att han väger deras ringa numerär mot de många religiösa organisationer, vars insatser ska sin plats inom vår religionsfrihet och i civilsamhället.

Att vara öppen för postsekulära influenser får inte överskugga behovet av att försvara och upprätthålla vår sekulära och religionsfrihet.

Utifrån en robust religionsfrihet ska medborgare och politiker ha den sekulära demokratiska rättsstatens bästa för ögonen.

Även religiöst orienterade individer måste förhålla sig till den stat de bor i

Fler religiösa uttryck i det offentliga rummet, som Halldorf är öppen för, kan leda till att religiöst orienterade invandrare som tillhört majoriteten i sina hemländer, har svårt att anpassa sig som tillhörande en religiös minoritet i Sverige. Här riskerar Halldorfs vaga positionering att förleda nytillkomna minoriteter att förvänta sig – eller kräva – av den svenska majoritetsbefolkningen att anpassa sig till de religiösa traditioner som de som minoritet representerar i Sverige.

Vår religionspolitik ska vara en garant för både religiösa minoriteters och religiösa majoritetens mot diskriminering och förföljelse.

Halldorf anser att politikerna behöver förstå de religiöst orienterade medborgarna bättre – inte tvärt om. Det behövs dock mycket större förståelse och kunskap hos de religiösa utövarna om rättssamhällets tillämpning av religionsfriheten så som FN fastställer dess innehåll.

Politiker avviker inte från församlings- och samfundsmedlemmars lekmannaförhållande till livsåskådning, religion och filosofi. Halldorf blundar för att religiöst orienterade människor också har att förhålla sig till religionens vidgade – men gra – plats i det postsekulära samhället.

För att inkludera alla oavsett tro eller ingen tro – som Halldorf vill? – i en postsekulär samhällsordning, krävs de religiösa utövarnas förståelse för politikernas ideologiska utmaningar och metoder för att upprätthålla vår trygga, demokratiska välfärdsstat.

Han har rätt i att större plats för sunt religiöst orienterade människor stärker gemenskaperna och stabiliteten i en sekulär, demokratisk rättsstat. Men det finns alltid en bortre gräns för de religiösa utövarnas inflytande i samhället och på staten. På den punkten har samfundsledare och politiker att ta ansvar för sina organisationers lekmannaengagemang.

Halldorf snuddar ovilligt vid den politiska verkligheten

Bokens svagaste kapitel är ”Den tomma liberalismen” och ”Religiösa ljud (och religionsfrihet)”. I det förra tar Halldorf ställning mot en ideologi utan att pröva något alternativ vars verkningar han vill varna eller intressera oss för. Hur han över tid vill vårda ett sunt balanserat postsekulärt samhälle, som jag välkomnar, får vi inte veta.

När postsekulär mentalitet satt sig i ”demokratins ekosystem”, kan den bli en åtråvärd hävstång för fundamentalister och konfessionellt politiska krafter.

I kapitlet ”Religiösa ljud (och religionsfrihet)” är Halldorfs självklara ambition att inte favorisera någon religion framför en annan.

Men även i detta kapitel underlåter han att problematisera kommande utmaningar om och när ett ohämmat postsekulärt samhälle (så som han definierar det) etableras fullt ut. Detta oavsett vilken ideologi som framtidens politiska styre kommer att tillämpa.

Ulf Lönnberg

Skolinspektionens muskler behöver stärkas

Benjamin Dousa, (MUF) och Carl Nordblom (M) skriver på Dagen 14/2 -20:

”Vi ser gärna att regeringen lägger fram förslag som innebär att Skolinspektionens muskler stärks – förslag som möjliggör för Skolinspektionen att göra fler oanmälda tillsynsbesök och sänker tröskeln för att stänga skolor som inte fungerar.

På samma sätt som att de skolor som prioriterar extra idrott också måste leverera bra undervisning i matematik, eller skolor med extra franska också ska se till att barnen går ut med goda kunskaper i engelska och svenska ska Skolinspektionen noga granska att de konfessionella skolorna levererar högkvalitativ undervisning i allt från religion till biologi.” Länk

Dags att granska politiska och religiösa ledares syn på religionsfriheten

Genom historien kom islam att hålla fast vid en strikt urkundstrogen tillämpning av påbud, normer och traditioner.

Religionerna har alltid varit vägledande inspirationskälla för styrande och styrda men de har också kringskurits, påtvingats eller förbjudits i olika politiska system. De tre (abrahamitiska) världsreligionerna har i alla tider verkat under, i symbios med eller i uttalat motstånd mot den politiska makten som kontrollerar det territorium inom vilken respektive religion dominerat och och nu dominerar.

Kommunalrådet Jonas Segersam (kd) uppmanar tidn Dagens ledarredaktion att skilja på religioner

I den västerländskt judisk-kristna traditionen, som tjänat oss väl, har i huvudsak sekulära demokratier etablerats och utvecklats medan islamsk tradition nästintill ensidigt banat väg för teokratier med Koranen som grund för den statliga rättsordningen.

Genom historien kom islam att hålla fast vid en strikt urkundstrogen tillämpning av påbud, normer och traditioner.

Med 2000-talet har mer och fler religiösa uttryck tagit plats i Sverige. Vi behöver nu en fördjupad religionspolitisk sakdebatt om religionsfrihetens rättigheter och begränsningar. Bra att kommunalrådet Jonas Segersam (kd) försöker flytta fram sin och sitt partis religionspolitiska position.

Den 7 febr skrev han på Dagen-Debatt under rubriken Skilj på religioner, Dagen! -Ledarsidan kan inte dra alla religioner över en kam och hävda att religionsfriheten ska skydda alla religionsutövare.

Hela ledarredaktionen replikerar samma dag under rubriken Så ser vi på islams plats i det svenska samhället: – Vad denna värld behöver är inte mindre religionsfrihet. Världen behöver något som staten aldrig kan ge, men kyrkan alltid måste förkunna: Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne.

Skärmdump från Tidningen Dagen

Här löper två parallella, delvis överlappande, spår. I detta fall ser ju båda parter religionsfriheten genom – i någon mån, tycks det – religiöst färgade glasögon. Båda vill garantera att kristen mission ska fortgå samtidigt som humanistisk acceptans ska upprätthållas mellan troende med olika religiösa tillhörigheter eller ingen alls.

Samtidigt har religionerna satt avtryck i politiken och så även tvärt om. Politiska ledare har i alla tider haft att förhålla sig till religionen – antingen som dess beskyddare eller dess utnyttjare för egna syften.

Trots att Jonas Segersam och Dagens ledarredaktion inte är helt ense får vi inte veta något om deras förhållningssätt till religionsfriheten och dess önskvärda lagliga verkan. Inte heller något om deras (respektive?) syn på hur religionsfriheten får eller ska tillämpas i praktiken. Huruvida religionsfriheten behöver kompletteras eller reformeras, går de helt förbi.

Jag överlåter åt andra att på kristen/religiös grund formulera och mobilisera svensk opinion för att freda religionsfriheten och samtidigt kväsa våldsbejakande islamism.

Men som medborgare i Sverige har vi alla, oavsett våra religiösa eller filosofiska referenser, att ta ansvarsfullt och gemensamt mobilisera opinionen för att i vårt land politiskt precisera religionsfrihetens tydliga rättigheter och begränsningar. Ty utan dessa underminerar vi på sikt vår demokrati.

Mycket av adekvat lagstiftning finns redan och den måste användas mer resolut. Men en rad företeelser som lagstiftaren inte förutsett måste vi inför dagens och morgondagens multireligiösa landskap diskutera tålmodigt och konstruktivt. Här har många opinionsbildare att ta sitt ansvar för att bryta igenom bruset av populistiska förenklingar.

Enligt Dagens hemsida är tidningen ”en kristen dagstidning vars främsta uppdrag är att bevaka nyheter i skärningspunkten mellan tro och samhälle. – – Tidningen är rikstäckande och ledarsidan politiskt obunden.” Ledarsidans fokus på skärningspunkten mellan tro och samhälle förpliktar inte självklart till något uttalat vägval om eller hur religionsfriheten ska upprätthållas och utvecklas framgent.

Det politiska ansvaret för att säkra morgondagens sekulära och rättssäkra religionsfrihet väger tyngst på politikerna. Utifrån den utgångspunkten är vi många som välkomnar Jonas Segersams (kd) initiativ och debattartikel.

Det råder en grundläggande skillnad i synen på religionsfrihetens rättsliga tillämpning i teokratiska stater som Iran och Saudiarabien å ena sidan och de västerländska demokratierna å den andra. Skillnaderna tydliggörs av att de islamska teokratierna skrivit under men reserverat sig mot FN:s skrivningar i de delar de strider mot deras rättsordning som grundas på Koranen. Vidare har flera asiatiska stater uttalat sin gemensamma syn på religionens lagliga roll roll i dessa länder vilket de utvecklat i Kairodeklarationen från 1999.

Det är ett obestridligt faktum att FN:s mänskliga rättigheter anammas och tillämpas generellt av de västerländska demokratierna varav de flesta vilar på den judisk-kristna traditionen medan de länder som ställer sig bakom och tillämpar Kairodeklarationen och som har reserverat sig mot FN:s religionsfrihet, är teokratiska regimer utan religionsfrihet med som sharialagar och att deras rättsordning vilar på Koranen.

Internationellt politiskt och kulturellt samarbete såsom handel, forskning och fredsarbete kräver att vi kan och vill umgås respektfullt över nationsgränserna oavsett vilken typ av religionsfrihet som råder i respektive land.

Men det innebär inte att vi i vårt land ska tillåta att olika religiösa och politiska rörelser tummar på vår religionsfrihets rättigheter och begränsningar när de agerar på vårt territorium.

Segersams och Dagens ledarsidas ståndpunkter illustrerar pedagogiskt att det är en politisk uppgift att skapa de religionspolitiska ramverk som ska gälla för religionsfrihetens i vårt land. De två ovan refererade debattartiklarna bör samtidig inspirera de religiösa samfunden att positionera sig. Vilka religiösa yttringar och påtryckningar välkomnar, accepterar eller motverkar de i sina ekumeniska och transreligiösa kontakter på nationell och global nivå?

Religionspolitiskt är det ytterst lagstiftaren (riksdagen) som stadfäster svensk religionsfrihet inom ramen för FN:s mänskliga rättigheter med de begränsningar som, enligt konventionerna kan göras i medlemsländerna genom nationell lagstiftning.

Respekten för religionsfriheten i Sverige kommer att öka bland alla i Sverige boende och verksamma om vi för en tydligt, sekulär och rättssäker religionspolitik.

Jag förslår att politiska initiativ tas för att förbjuda böneutrop, slöja på barn upp t o m 12 år, skilda badtider i skolan och i offentliga bad, utländsk finansiering av moskéer, månggifte för att nämna några näraliggande exempel.

Jag förslår att politiska initiativ tas för att bryta bandet fullt ut mellan Svenska kyrkan och staten, slopa samfundens vigselrätt, avveckla Myndigheten för stöd till trossamfund för att nämna några näraliggande punkter.

Sverige behöver en ny och målinriktad religionspolitisk agenda för att upprätthålla Sverige som sekulär, demokratisk rättsstat som byggs vidare på den västerländska judisk-kristna traditionen som tjänat oss väl.

Granska de politiska och religiösa ledarnas syn på religionsfriheten

Profeterna Moses, Jesus och Muhammed räknas till patriarken Abrahams ättlingar. De antas ha dött år 1407 f Kr, A.D. 33 respektive A.D. 632. Dessa utgör de Abrahamitiska religionernas (judendomen, kristendomen, islam) gemensamma grund. Olika religioner och religiösa yttringar har i alla tider verkat under, i symbios med eller i uttalat motstånd mot den politiska makt som kontrollerar det territorium inom vilken religionen tillämpas där och då.

Religionerna har genom tiderna inspirerat och kringskurits, påtvingats eller förbjudits av olika politiska system och makthavare. I den västerländskt judisk-kristna traditionen, som tjänat oss väl, har i huvudsak sekulära demokratier etablerats och utvecklats medan islam nästintill ensidigt har resulterat i teokratier med Koranen som grund för deras rättsordning.

Med 2000-talet har mer och fler religiösa uttryck tagit plats i Sverige. Vi behöver en fördjupad religionspolitisk sakdebatt om religionsfrihetens rättigheter och begränsningar. Bra att kommunalrådet Jonas Segersam (kd) flyttat fram sin och sitt partis religionspolitiska position.

Den 7 febr skrev han på Dagen-Debatt under rubriken Skilj på religioner, Dagen! -Ledarsidan kan inte dra alla religioner över en kam och hävda att religionsfriheten ska skydda alla religionsutövare.

Hela ledarredaktionen replikerar samma dag under rubriken Så ser vi på islams plats i det svenska samhället: – Vad denna värld behöver är inte mindre religionsfrihet. Världen behöver något som staten aldrig kan ge, men kyrkan alltid måste förkunna: Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne.

Här löper två parallella, delvis överlappande, spår. I detta fall ser ju båda parter religionsfriheten genom – i någon mån, tycks det – religiöst färgade glasögon. Båda vill dels garantera att kristen mission ska fortgå och dels, att humanistisk acceptans ska upprätthållas mellan troende med olika religiösa tillhörigheter eller ingen alls.

Men om hur de uppfattar religionsfrihetens lagliga verkan får vi inte veta och inte heller något om deras (respektive?) syn på hur religionsfriheten får eller ska tillämpas i praktiken. Huruvida religionsfriheten behöver kompletteras eller reformeras, går de helt förbi.

Jag överlåter åt andra att på kristen/religiös grund formulera och mobilisera svensk opinion för att freda religionsfriheten och samtidigt kväsa våldsbejakande islamism.

Men som medborgare i Sverige har vi alla, oavsett våra religiösa eller filosofiska referenser, att ta ansvarsfullt och gemensamt mobilisera opinionen för att i vårt land politiskt precisera religionsfrihetens tydliga rättigheter och begränsningar. Ty utan dessa underminerar vi på sikt vår demokrati.

Mycket av adekvat lagstiftning finns redan och den måste användas mer resolut. Men en rad företeelser som lagstiftaren inte förutsett måste i dagens och morgondagens multireligiösa landskap diskuteras tålmodigt och konstruktivt.

Enligt Dagens hemsida är tidningen ”en kristen dagstidning vars främsta uppdrag är att bevaka nyheter i skärningspunkten mellan tro och samhälle. – – Tidningen är rikstäckande och ledarsidan politiskt obunden.” Ledarsidans fokus på skärningspunkten mellan tro och samhälle förpliktar inte självklart till något uttalat vägval om eller hur religionsfriheten ska upprätthållas och utvecklas framgent.

Det politiska ansvaret för att säkra morgondagens sekulära och rättssäkra religionsfrihet väger tyngst på politikerna. Utifrån den utgångspunkten är vi många som välkomnar Jonas Segersams (kd) debattartikel.

Det råder en grundläggande skillnad i synen på religionsfrihetens rättsliga tillämpning i teokratiska stater som Iran och Saudiarabien å ena sidan och de västerländska demokratierna å den andra. Skillnaderna tydliggörs av att de islamska teokratierna skrivit under men reserverat sig mot FN:s skrivningar i de delar de strider mot deras rättsordning som grundas på Koranen. Vidare har flera asiatiska stater uttalat sin gemensamma syn på religionens lagliga roll roll i dessa länder vilket de utvecklat i Kairodeklarationen från 1999.

Det är obestridligt faktum att FN:s mänskliga rättigheter anammas och tillämpas generellt av de västerländska demokratierna varav de flesta vilar på den judisk-kristna traditionen medan de länder som ställer sig bakom och tillämpar Kairodeklarationen och som reserverat sig mot FN:s religionsfrihetens är teokratiska regimer utan religionsfrihet och med sharialagar i deras rättsordning som vilar på Koranen.

Internationellt politiskt och kulturellt samarbete såsom handel, forskning och fredsarbete kräver att vi kan och vill umgås respektfullt över nationsgränserna oavsett vilken typ av religionsfrihet som råder i respektive land.

Men det innebär inte att vi i vårt land, på vårt territorium, ska tumma på vår religionsfrihets rättigheter och begränsningar.

Segersams och Dagens ledarsidas ståndpunkter illustrerar pedagogiskt att det är politikens uppgift att skapa de religionspolitiska ramverk som ska gälla för religionsfrihetens rättigheter och begränsningar. De två debattartiklarna bör samtidig inspirera de religiösa samfunden att precisera vilka religiösa yttringar och påtryckningar de välkomnar, accepterar eller helst skulle vilja slippa i sitt ekumeniska och transreligiösa umgänget på nationell och global nivå.

Regionalpolitisk är det ytterst lagstiftaren som stadfäster svensk religionsfrihet inom ramen för FN:s mänskliga rättigheter. Där finns utrymme att förbjuda böneutrop, slöja på barn upp t o m 12 år, skilda badhuset i skolan och i offentliga bad, utländsk finansiering av moskéer för att nämna några näraliggande exempel.

Respekten och förståelse för religionspolitiken och religionsfriheten skulle ökan bland alla i Sverige boende och verksamma om vi bröt alla band mellan Svenska kyrkan och staten.

såg över vårt gamlaReligions

Hijabförbud handlar om att skydda barn

Omar Makran, Sabina Landstedt, Sara Mohammad – GAPF: ”Detta sätt att se på flickor och kvinnor och deras ansvar för mäns sexuella begär strider mot allt vårt samhälle bygger på och det är en direkt könsdiskriminering av flickan.

Den som sätter hiijab på sin dotter talar om för henne att hon ska underordna sig mannen. Den är könsdiskriminerande.”

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/hijabforbud-handlar-om-att-skydda-barn-31305

Vad religionsfriheten egentligen innebär

MERIT WAGER är förläggare och fri skribent: ”Religiösa samfund ska därmed, i konsekvensens namn, klara sig själva. Skattebetalare ska inte bekosta allehanda religiösa föreningars, församlingars, studieförbunds och sammanslutningars verksamhet. Finns det efterfrågan på religiösa verksamheter så bör medlemmarna bekosta dem själva.”

https://www.svd.se/vad-religionsfriheten-egentligen-innebar

(s), (v) och (mp) försvarar månggifte

Mikael Eskilandersson (SD) och Sara Gille (SD: ”Rädslan för att tydligt markera är talande för den självutnämnda feministiska regeringen. – – När riksdagen året därpå röstade igenom nya, hårdare, krav på förbud mot polygama äktenskap och barnäktenskap motsatte sig både Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet förslaget om förbud och inskränkningar.”

https://www.expressen.se/debatt/regeringen-bevarar-i-praktiken-manggifte/