Ulf Lönnberg: Värna religionsfrihet utan naturrätt.

I

Naturrätten, kan förenklat sägas vara rättspositivismens motsats. Naturrätt är ett begrepp inom politiska ideologier, och inom filosofiska riktningar. Begreppet innebär att det existerar rättsprinciper som är inympade i människans natur genom någon form av gudomligt ursprung eller genom icke-religiösa eller övernaturliga krafter. Enligt filosofen Bertrand Russells definition är naturrätten “vad en människa är berättigad till just på grund av sin mänskliga natur”.

Begreppet teologisk naturrätt skiljer mellan “Guds ordning” och människans natur. I teologisk naturrätt behövs en lagstiftning som är grundad på guds vilja för att upprätthålla guds ordning. I det förhållningssättet anses att människan är syndig och/eller ond och kan påverkas i fel riktning men att gud kan hjälpa de goda/fromma och straffa de onda/syndiga. Sharia och Moses lag är exempel på det. Begreppet teologisk naturrätt finns självklart och lyckligtvis inte som accepterad influens i vår sekulära rättsstat.

Det vidare och mer allmänna begreppet “naturrätt” (enligt Russells definition) finns emellertid med en som inspirationskälla för politiska visioner och i lagstiftningsarbetet i viss mån i katolska kretsar och även i vissa politiska partier utanför den katolska världen. 

Sedan mitten på 1800-talet och i samband med Wienkongresse då strukturen till Europas politiska karta tog form menar historiker och statsvetare att rättspositivismen segrade över naturrätten. Mot den står den juridiska positivismen som menar att en lag är “rätt” eftersom den instiftats av en accepterad maksturötövare (i vårt fall av vår riksdag). Lagens giltighet påverkas inte av moraliska argument om orättvisa eller andra ideologiska invändningar. Däremot kan parlamentet med dessa argument som grund ändra lagen, vars nya giltighet i sin tillämpning inte heller påverkas av moraliska och ideologiska infallsvinklar.

Naturrättens vara eller icke vara i partipolitiken och i den moderna rättsstaten – liksom filosofiska och religiösa riktningar – må inspirera politiken och lagstiftningen men utan att ha något överordnat indirekt eller direkt juridiskt värde. Men även med det förbehållet känner jag mig inte bekväm med att naturrätten är specifikt värnad i partipolitiskt programarbete. 

Däremot har religionsfriheten en tydlig funktion i att skydda religiöst och metafysiskt grundade livsåskådningar med åtföljande traditioner och tillämpning – inom ramen för övrig rättsskipning.

II

I FNs allmänna förklaring om mänskliga rättigheter står det bl a: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Men den som granskar UESCOs agerande kommer att upptäcka att influerats av en kritisk hållning i syfte “att få öster och väster att korrelera bättre” (Andersson, Modee: Mäskliga rättigheter och religion, sid  56-57, Liber förlag). Jag citerar vidare:

“En variant av denna kritik brukar framställas under benämningen “asiatiska värden (Ignatieff 2001, s. 62-67). Enligt ett sådant synsätt genomsyras FNs allmänna förklaring av ett så starkt fokus på individens rättigheter att det strider mot de värden som är grundläggande i “Asien”. Det sägs ofta att religigiösa traditioner i Asien istället för att fokusera på de egna rättigheterna utgår ifrån relationer till andra människor, i vilka skyldigheterna mot den andra och mot gemenskapen kommer i första rummet.”

Detta tydliggörs i UNESCO:s “A Common Framework for the 21:st Century”. Detta dokument kritiseras kraftigt av av den tidigare chefen för Raul Walenberg-institutet i Lund, Gudmundur Alfredsson. Han menar att UNESCO:s text i detta avseende strider mot utgångspunkterna i FN:s allmänna förklaring.

Även om naturrättsförsvarare hävdar att “generella värden” berett vägen för FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter visar diskrepansen mellan FN- och UNESCO-dokumenten ovan att varken naturrätt eller religioner räcker som plattform. Det gör alltså inte heller ens de abrahamitiska religionerna som tillsammans samlar mer än 50% av världsbefolkningen. (De abramitiska religionerna är judendom, kristendom och islam vilkas profeter är och grundare är Moses, Jesus och Muhammed, alla enligt religionernas urkunder är ättlingar till patriarken Abraham.)

III

Här finns en konfliktyta mellan “öst och väst”, kanaliserad i civiliserade former mellan polerna Islam och UNESCO å ena sidan och de kristna traditionerna och FN på den andra sidan. Professor Marie Demker sammanfattar träffsäkert värderingars och värdens plats i den sekulära, demokratiska rättsstaten (GP 13/7 2016):

”1. Värderingar är individuella och föränderliga, de formas i sociala relationer med andra människor.

2. Politik är en institutionaliserad konflikt kring vilka värden som bör prioriteras.

3. Demokrati som styrelseskick bygger på värdepluralism, en pluralism som upprätthålls genom fri åsiktsbildning i ett samhälle.

4. Statens uppgift vad avser medborgarnas moral och seder är att upprätthålla lagen, till detta har staten ett våldsmonopol och ett rättssystem till sitt förfogande.”

Låt oss värna religionsfriheten men förleds inte av naturrätten som skymmer sikten.

-0-

Författare: Ulf Lönnberg

tidigare fritidspolitiker fram tills jag fyllde 75. Nu driver jag bloggen www.svenskreligionspolitiskdebatt.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.