(Uppdaterad 22/11 22)
I
Vàclav Havel, dramatiker och Tjeckiens president 1993-2003, skrev i sin bok Sommartankar:
”Det beror i hög grad på politikerna
vilka sociala krafter de frigör
och vilka de undertrycker,
om de söker stöd hos det bästa
som finns hos varje medborgare
eller det sämsta
som finns hos varje medborgare.”
II
Vi utvecklar och tillämpar normer och dygder utifrån våra och omgivningens erfarenheter, filosofiska tankemodeller, religiös hemvist och omgivande arvs- och miljöfaktorer. Över tid tar vi oss an små och stora utmaningar och uppgifter med nya ingångsvärden. Vi är inte alltid bekväma med att ändra ståndpunkt. Men vid vissa tillfällen är vi trygga och stolta med att inta en ny ståndpunkt i en specifik fråga just där och då.
Att ta sig an stora existentiella frågor – med eller utan religiösa förtecken, enskilt eller tillsammans med andra – skyddas i grundlagens religions-, åsikts- och yttrandefriheter. Inom de ramarna ska politiker håller rågången mellan politik och religion.
Oavsett religiös tillhörighet eller ingen allas vägleds varje politiker – individuellt och kollektivt – i varierande grad av sin ideologiska övertygelse, sina livserfarenheter och också – i något mått – av filosofiska eller religiösa normer, påbud, dogmer.
III
Vår västerländska religionsfrihet skyddar den enskildes rätt till tanke- och åsiktsfrihet men tillåter inte den enskilde att utifrån religiösa påbud agera olagligt i religionsfrihetens namn.
Lagar ska endast stiftas och legitimeras i konstitutionellt antagna beslutsprocesser och av särskilt valda representanter (parlamentariker). Lagar stiftas inte av biskopar, patriarker, rabbiner, imamer eller andra religiösa eller sekulära ledare utanför parlamentet.
IV
Politiker ska, i enlighet med sin ideologi, ta ansvar för att skapa goda normer och tillit i samhället. De ska agera med öppna agendor. De ska granskas och utvärderas av väljarna.
Svensk religionspolitisk debatt 