(krönika) Politikens och religionens vägar korsar varandra när uto-pier om det optimala samhället eller en existentiell hägring formuleras utifrån olika livsåskådningar och syften.
I en svensk religionspolitisk debatt är det religionens plats i den sekulära rättsstaten som ska diskuteras och regleras efter behov i våra politiska beslutsprocesser. Den sekulära rättsstaten har att precisera, försvara och upprätthålla religionsfrihetens rättigheter och begränsningar inom ramen för FN:s mänskliga rättigheter.
Abrahams ättlingar
Judendomens, kristendomens och islams profeter Moses, Jesus och Muhammed ses som ättlingar till patriarken Abraham. De antas ha dött år 1407 f Kr, år 33 och år 632. Under en period på cirka 2000 år föddes instiftarna till det som vi idag kallar de abrahamitiska reli-gionerna. Idag har de tre religionerna totalt 4,1 miljarder anhängare av jordens totala befolkning på 7,7 miljarder människor (varav judendomen har 15 miljo-ner, kristendomen 2,4 och islam 1,7 miljarder).
Religion och politik
Statsöverhuvuden och samhällssystem har lockats till och nyttjat religionernas potential och kraft att ena stora kol-lektiv. Genom religionen kan människor köpas eller tvingas till underkastelse för att säkerställa den politiska makten för längre el-ler kortade tidsepoker.
Ett tidigt exempel är kejsar Konstantin som på 300-talet ställdes inför en religiös rörelse, kristendomen, av oanade mått. I det maktpolitiska läge som rådde, beslöt han, för sina syften, att göra kristendomen till statsreligion.
Omvänt har religiösa ledare låtit sig omvändas att anta religionstillhörigheter med dess dogmer för att nå sina maktpositioner.
FN-deklarationen
Med FN:s mänskliga rättigheter (1948) stadfästes reli-gionsfriheten som garant för medborgares religiösa rättig-heter gentemot staten.
Med den västerländska kristna traditionen i modern tid har rågången mellan religion och politik tagit fastare och sundare form. Samtidigt håller teokratier, främst i asia-tiska länder, ett fast religiöst och politisk grepp om sina medborgarna genom att rättsordningarna där utgår från Koranen.
I FNs deklarationer om de mänskliga rättigheterna, religionsfriheten och åsiktsfriheten skyddas människors religiösa trostillhörighet samt deras rätt att lämna eller byta religion eller inte bekänna sig till någon religion alls. Samtidigt erkänner FN inte någon överstatlig lag.
Mot detta har ett antal asiatiska länder slagit fast i Kairo-deklarationen år 1999 att sharia är deras enda rättsliga grund. Saudiarabien, som ratificerat ett flertal FN-deklara-tioner, uttalar att landet endast anser sig bundet av åtagan-dena i FN:s konventioner i den mån de inte strider mot landets religiösa lagstiftning sharia enligt Koranen.
Ambitiös debattartikel
Interreligiösa kontakter (mellan världsreligionerna) pågår
idag på högsta nivå i varierande grad och konkretion. Så även i Sverige.
En ambitiös debattartikel den 1 juli 2017 publicerades som linjeartikel för att att stärka interreligiösa samtal mellan de abrahamitiska religionerna. Tillsammans skrev Salahuddin Barakat, imam och grundare av Islama-kademin, Anna Carlstedt, nationell samordnare mot vålds-bejakande extremism, Antje Jackelén, ärkebiskop Svens-ka kyrkan och Aron Verständig, ordförande Judiska cent-ralrådet under rubriken ”Religion kan leda människor ut ur våldsbejakande extremism”.
De skrev förhoppningsfullt om fredsdialoger och freds-projekt och tog pliktskyldigast avstånd från de onda krafter som missbrukar religionen för sina extremistiska agendor. De sade sig också vilja öka statusen för de abra-hamitiska religionerna som en global fredsmäklare.
Visst, en interreligiös dialog borde ha po-tential att bidra konkret till att stävja internationellt ver-kande extremism. Synd att vi inteser fler konkreta exempel på uppföljning.
(I februari 2017 lanserde imam Salahuddin Barakat and rabbin Moshe-David HaCohen projektet AMANAH som är baserat på en personlig relation och dialog mellan dessa representanter som ska skapa bryggor mellan deras respektive församlingar i Malmö. På deras hemsida står ingenting om att det är den grundlagsfästa religionsfriheten i Sverige som möjliggör detta, till skillnad från vad som gäller i olika teoakratier.)
Politik och fred
Men utan sekulära, demokratiska, rättsstater som kontrol-lerar sina territorier kommer artikelförfattarnas världsliga fredsprojekt att stå på lösan grund. Varaktig fred som inte undergrävs av religiöst våldsbejakande extremism kräver grundlagsfäst religionsfrihet med rättigheter och skyldig-heter.
En stat utan religionsfrihet är ett hot mot genuint överty-gade religionsutövare och alla som vill slippa religiöst integritetskränkande normer. Utan religionsfrihet är ingen stat en fullgod demokrati.
Politik och civilsamhälle
Teologen och författaren Joel Halldorf lyfter i sin bok ”GUD-återkomsten” fram gemenskapernas goda och konstruktiva kraft till sammanhållning och stabilitet i samhället. Även om han medger att det finns gemenska-per med onda och destruktiva syften är han en tålmodig betraktare som inte säger något om hur vårt rättssamhälle idag ska skydda sig mot extremistiska bokstavstolkare av samma religiösa urkunder som Halldorf ser som goda ins-pirationskällor för harmlösa – och i hans mening – goda religiösa gemenskaper.
Halldorfs ärende är att ensidigt lyfta fram och mana oss läsare att främja de religiösa gemenskaper som växer sig allt starkare och ”som är här för att stanna”. Han benäm-ner detta tillstånd – som vi nu befinner oss i – som ”det postsekulära samhället”. En talande men alltför okritiskt, vitt omfattande beskrivning.
Trevande religiösa ledare vs blint målinriktade
Ante Jakelen drar med sina medförfattare den 1 juli 2017 stora växlar på de abrahamitiska potential som fredsbyg-gare. Det finns det absolut fog för. Skada bara att den breda allmänheten inte fått någon adekvat information om konkret uppföljning av debattartikelns xstorstila anslag. Religiösa ledare som på allvar verkar för internationell och interreligiös mobilisering mot religiös extremism, måste för att nalkas målet, ta tydlig ställning för den demokratiska, sekulära rättsstatens rätt att hålla religionen åtskild från politiken i den löpande statsförvaltningen och i upprätthållandet av medborgarnas rätt till sin religion och sin rätt att avstå från religiösa påtryckningar.
Joel Halldorf använder begreppet ”demokratins ekosystem” i sin bok ”Gud: återkomsten” för att förklara och markera att enligt hans uppfattning behöver ”den sekulära demokratin det postsekulära samhällets religiösa influenser” som moralisk kompass.
Joel Halldorf har i det avseendet samma endimentionella syn på religionens verkningsgrad i en god riktning som de fyra artikelförfattarna ger uttryck i sin debattartikel ”Religion kan leda människor ut ur våldsbejakande extremism”.
Till dessa religionens försvarare finns det anledninga att rikta en uppmaning att inte positionera sig själva i förhållande till de religiösa, blint målinriktade, ledare som inte blygs att öveträda religionsfrihetens legala gränser och inte sällan uttalar indirekta och direkta hot mot oliktänkande.
Konkret handling inom räckhåll
Företrädarna för de abrahamitiska religionerna har att ta sitt globala ansvar.
De flesta företrädare för de Abrahamistiska religionerna bestitter tillräcklig internationellt religiös och politisk kompetens för att inse – och stå för – att garanterad religionsfrihet måste överordnas de religiösa urkunderna.
Utifrån ärkebiskopens artikel 2017 och Halldorfs insikter om ett postsekulärt samhälle finns en god grund för dessa att tillsammans, nationellt och internationellt, lyfta fram de tre världsreligionernas gemensamma potentialer med siktet inställt på framtiden – gärna under begreppet De ´abrahamitiska religioner 2.0´ som arbetstitel på en förstudie.
Mycket vore vunnet om de i ett sådant projekt ställde sig bakom Wolfgang Schäubles berömda inledning vid de protestantiska kyrkornas synod i Magdeburg 2016:
”Staten kan inte och ska inte ansvara för nåden men har i uppgift att skapa förutsättningar så att den enskilde kan agera barmhärtigt.”
Svensk religionspolitisk debatt 