Trosfrid, blasfemi

I
Blasfemi hör inte hemma i en demokratisk, sekulär rättsordning. En välgrundad existentiell orientering eller en genuin religiös tillhörighet måste kunna stå på tillräckligt robusta grunder för att tåla omgivningens frågor, insinuanta problematiseringar och skämtsamma kommentarer. Detta ska inte förväxlas med diskriminerande invektiv, hot och förtal som regleras i och kan beivras enligt annan lagstiftning.

Där islam råder uppfattas förolämpning av Allah eller Muhammed som tecken på avfall från religionen, som klassas som kätteri. Detta oavsett individens personliga förhållningssätt till sin religionstillhörighet eller ingen alls.

Enligt många muslimska religiösa ledare förbjuder Koranen uttryckligen kätteri och det är straffbart med döden. Det fastställs också lagligen i många muslims-ka länder.

Också i vår del av världen var hädelse (blasfemi) länge ett svårt brott. Det ansågs kunna väcka gudarnas vrede. Enligt Mose´s lag gällde dödsstraff. Det står i 3. Mos 24.16:

”Och den som smädar HERRENS namn skall straffas med döden; hela menigheten skall stena honom.”

II
I tider då religionen hade ett fast grepp om folket till gagn för kungar och politiska ledare var hädelse, som brott, ett effektivt verktyg för att upprätthålla respekt och rädsla för överheten. Samtidigt kunde religionen också vara ett gott kitt i det civila samhället. Det bidrog också starkt till både disciplin och tillit individerna emellan.

Frikyrkornas frammarsch på 1800-talet var inte bara en reaktion mot statskyrkans stela och auktoritära hållning utan en längtan efter en mer innerlig tro – även med individens bekännelse – som legitimerade viljan och rätten att själv få predika utanför kyrkans lokaler.

Med människors nyfikenhet och skolväsendet, som nådde allt fler, kom efter hand krav på demokratisering av hela samhället. Begrepp som hädelse och kätteri kom i en annan dager.

Respekten för sin nästa, för naturen, (skapelsen i religiösa sammanhang), religionen som sådan och det som religiösa ledare definierade som heligt sattes under nya prövningar.

Tid och utveckling har dock visat att det som av många betraktades som heligt inte nödvändigtvis behövde undergrävas och ringaktas av att människorna tänkte allt mer självständigt och fritt. Den självständiga frikyrkorörelsen – som en stark aktör utanför statskyrkosystemet – blev ett tydligt exempel på det.

III
Hädelse mot kristendomen var straffbart i Sverige till år 1949. Då togs hädelselagen bort och lagen formulera-des om och kallades lag om trosfrid. Den lagen upphörde 1970. Motivet var att ett särskilt skydd av religions-friheten inte motiverade inskränkningarna i yttrande- och tryckfriheten.

År 1999 motionerade kristdemokraten Tuve Skånberg i Riksdagen för ”Lag mot religionskränkning” (Motion 1999/2000:K286). Motionen bifölls inte.

År 2009 införde Irland lag mot hädelse 2009. Men då reagerade den katolska kyrkan på Irland och kallade själva lagen för ”obsolet” och dessutom framhöll kyr-kan där att liknande lagar använts på andra håll i världen för att ”rättfärdiga våld och förtryck mot minoriteter”.

År 2018 uteslöts Mikail Yüksel från Centerpartiet efter att ha talat för särlagstiftning för muslimer. Han återkommer nu som initiativtagare till det muslimska partiet Nyans som avser att ställa upp i riksdagsvalet 2022. Om han kommer in i riksdagen får vi veta hur han kommer att agera i frågan om svensk blasfemilagstiftning (för att tillfredsställa religiöst muslimska normer?).

IV
Förekommande krav på förbud mot blasfemi i Sverige får inte underskattas.

I oktober 2019 gav regeringen Brå i uppdrag att göra en fördjupad studie av islamofobiska hatbrott. Studien ska belysa den islamofobiska hatbrottslighetens karaktär för att uppnå mer kunskap så att det förebyggande arbetet mot rasism, särskilt islamofobi, kan stärkas. Här krävs uppmärksamhet mot nya framstötar för hädelsebegreppet i svensk lagstiftning.

Den 16 sept 2019 publicerade Johan Westerholm arti-keln ”Min universella rätt att kritisera din religion står över din gud”. Han skriver:

”Det är idag självklart i en sekulär stat att kritisera kapitalism respektive kommunism eller marxism. Men Sverige rör sig – – – mot en punkt där religion inte kan kritiseras. Där endast den individuella tolkningen är möjlig att kritisera.”

”Sverige rör sig i en riktning där en framtida blasfemilagstiftning i någon form inte längre kan uteslutas. En lagstiftning som går emot de universella rättigheterna att kunna kritisera en idé. Religion är på samma sätt som en politisk övertygelse i grunden en idé om samhällsordning med mer eller mindre fanatiska anhängare.”1

1 www ledarsidorna.se/2019/09/min-universella-ratt-att-kritisera-din-religion-star-over-din-gud/

Författare: Ulf Lönnberg

tidigare fritidspolitiker fram till fyllda 75 år. Nu driver jag bloggen www.svenskreligionspolitiskdebatt.com