Abrahamitiska religionerna 2.0

Abrahams ättlingar
Judendomens, kristendomens och islams profeter Mo-ses, Jesus och Muhammed ses som ättlingar till patriarken Abraham. De antas ha dött år 1407 f Kr, år 33 respektive år 632. Under en period på cirka 2000 år föddes instiftarna till det som vi idag kallar de abrahamitiska religionerna. Och drygt 2000 därefter har de tre religionerna totalt 4,1 miljarder anhängare av jorden totala befolkning på 7,7 miljarder människor (varav judendomen har 15 miljoner, kristendomen 2,4 och islam 1,7 miljarder).

Religion och politik
Statsöverhuvuden och samhällssystem har lockats till och nyttjat religionernas förmåga att ena stora kollektiv. Sådana kan köpas eller tvingas till underkastelse för att säkerställa politisk och militär den makt över längre eller kortade tidsepoker.

Ett tidigt exempel är kejsar Konstantin som redan på 300-talet ställdes inför en religiös rörelse, kristendomen, av oanade mått. I det maktpolitiska läge som rådde, beslöt han, för sina syften, att göra kristendomen till statsreligion. Omvänt har religiösa ledare låtit sig omvändas att anta religionstillhörigheter med dess dogmer för nå sina och sina landsmäns maktpositioner.

FN-deklarationen
Med FN:s mänskliga rättigheter (1948) stadfästes religionsfriheten som garant för medborgarnas religiösa rättigheter gentemot staten.

Med den västerländska kristna traditionen i modern tid har rågången mellan religion och politik tagit fastare och sundare form. Samtidigt hålls i teokratierna ett fast religiöst och politisk grepp om medborgarna genom att rättsordningarna där utgår från Koranen.

I FNs deklarationer om de mänskliga rättigheterna, religionsfriheten och åsiktsfriheten skyddas människors religiösa tro och trostillhörighet samt deras rätt att lämna eller byta religion. Samtidigt erkänner FN inte någon överstatlig lag.

Mot detta har ett antal asiatiska länder slagit fast i Kairodeklarationen år 1999 att sharia är deras enda rättsliga grund. Saudiarabien, som ratificerat ett flertal FN-deklarationer, uttalar att landet endast anser sig bundet av åtagandena i FN:s konventioner i den mån de inte strider mot landets religiösa lagstiftning sharia enligt Koranen.

Ambitiös debattartikel
Interreligiösa kontakter (mellan världsreligionerna) pågår idag på högsta nivå med varierande konkretion. Så även i Sverige. Salahuddin Barakat, imam och grundare av Islamakademin, Anna Carlstedt, nationell samord-nare mot våldsbejakande extremism, Antje Jackelén, ärkebiskop Svenska kyrkan och Aron Verständig, ordförande Judiska centralrådet.

De skriev en debattartikel 1 juli 2017, ”Religion kan le-da människor ut ur våldsbejakande extremism”, på DN-debatt. Den är värd att uppmärksamma. De skriver om fredsdialoger och fredsprojekt och men tar endast pliktskyldigast avstånd från de religiösa onda krafter som missbrukar religionen och religionsfriheten för sina extremistiska syften.

De vill öka statusen för de abrahamitiska religionerna som en global fredsmäklare. Visst ska den interreligiösa dialogen bidra till att hindra religiös extremism. Jag har full respekt för deras uppsåt och jag inser att de vill gå till verket utan att ofrivilligt hamna i den inhemska och internationella polariserade debatten.

Men utan sekulära, demokratiska, rättsstater som kon-trollerar sina territorier kommer artikelförfattarnas världsliga fredsprojekt att stå på lösan grund. Varaktig fred som inte undergrävs av religiöst våldsbejakande extremism kräver grundlagsfäst religionsfrihet med rät-tigheter och skyldigheter. I teokratier kan inte Koranen som grund för rättsordningen ifrågasättas. En stat utan religionsfrihet är ett hot mot genuint övertygade reli-gionsutövare och de som vill slippa religiöst integritets-kränkande normer.

Artikelförfattarna kunde ha varit tydligare och beskrivit hur de i ett första steg ämnar agera konkret på svensk mark.

Politik och civilsamhälle
Joel Halldorf, docent vid Uppsala universitet med fokus på religion och modernitet, lyfter i sin bok ”GUD-återkomsten” (2017, Libris förlag) fram gemenskapernas goda och konstruktiva kraft till sammanhållning och stabilitet i samhället. Även om han medger att det finns gemenskaper med onda och destruktiva syften är han en tålmodig betraktare som inte har något att säga om hur vårt rättssamhälle idag ska skydda sig mot extremistiska bokstavstolkare av samma religiösa urkunder som Halldorf ser som goda inspirationskällor för harmlösa – eller i hans mening – goda religiösa gemenskaper.

Hans ärende är att ensidigt lyfta fram och mana oss läsare att främja de religiösa gemenskaper som växer sig allt starkare och ”som är här för att stanna”. Han benämner detta tillstånd – som vi nu befinner oss i – som ”det postsekulära samhället.

Religionernas och politikens ekosystem
Begreppet ”demokratins ekosystem” använder Joel Halldorf i sin bok ”Gud: återkomsten” för att förklara att den sekulära demokratin behöver det postsekulära samhällets religiösa influenser som moralisk kompass. Halldorf tassar runt politikens uppgift och samhällsansvar i det att han endast saknar ett nytt ”demokratins ekosystem”. Den sekulära rättsstaten med en stark religionsfrihet med rättigheter och begränsningar för alla behöver också religiösa ledare som inser och bejakar att de oundvikligen har att verka i ett ”politikens ekosystem”. Det betyder inte att de behöver agera partipolitiskt men de måste visa att de förstår och accepterar politikens och lagstiftarens uppgift för att upprätthålla optimal religionsfrihet.

’Abrahamitiska religioner 2.0’ – inom räckhåll?
I Halldorfs postsekulära samhälle (i svensk kontext) finns förhoppningsvis en första grund för de abrahamitiska religionernas företrädare på alla nivåer att hålla isär sina politiska och religiösa ambitioner under det att de utgår från att alla religioner utövas i någon form inom politiska och sekulära, juridiska legala ramar.

När den insikten har satt sig har världsreligionernas företrädare – lokalt och globalt – en stark grund att stå på i sitt uppdrag att bygga fred och försoning över tid. Det kan manifesteras redan nu i ett interreligiöst fredsarbete på svensk mark. Förslagsvis i en ny tankesmedja. Arbetsnamn: Namnförslag: ’Abrahamitiska religioner 2.0’.