Religionspolitik – ett nytt politiskt sakområde – Svensk religionspolitisk debatt

Kap 1 (dec 2019)

I
Religionspolitiken ska vara ett politiskt sakområde bland alla andra. Den ska vidareutvecklas, analyseras, kritiseras och uppdateras över tid. Med den ska vi upprätthålla religionernas och religionsutövarnas grundlagsfästa rättigheter. Religionsfriheten är inte – och ska inte vara – villkorslös och obegränsad.

Våra religionspolitiska mål ska rymmas inom ramarna för FN:s mänskliga rättigheter och Europakonventionens skydd för de mänskliga rättigheterna.

Europakonventionen trädde i kraft som svensk lag den 1 januari 1995. Enligt artikel 9 är inskränkningar i religions- och trosfriheten tillåtna under förutsättning att de är föreskrivna i lag och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Utan rättsstatens grundlagsfästa religionsfrihet finns ingen demokrati. I den sekulära rättsstaten tjänar inte religiösa urkunder och dogmer som rättskällor i lagstiftningsarbetet. I den sekulära rättsstaten hålls religionerna åtskilda från politiken. I sekulära rättsstaten, som vår, är religioner aldrig förbjudna.

Staten ska inte styra eller lägga sig i vilka politiska, religiösa eller filosofiska inriktningar som individen hyser. Religiös tro är den enskildes angelägenhet.

Vår religionsfrihet garanterar allas rätt att byta eller lämna sin religion. Alla ska slippa religiöst integritetskränkande påverkan och uttryck. Det är inte tillåtet att hota, uppvigla eller våldföra sig i religionens namn.

II
För och emot konfessionella friskolor är en av få kon-kreta, religionspolitiska sakfrågor som är tydligt partiskiljande idag.

Den politiska viljan att öka myndighetskontroller och eventuellt skärpa lagstiftning för att offentliga bidrag till ideella organisationer inte ska kunna gå till extremistiska, religiösa och/eller odemokratiska krafter är alltför ännu svag.

Under de senaste decennierna har närvaron av religiösa markörer som klädkoder, krav på böneutrop, påtryckningar om skilda badtider för män och kvinnor m m ökat. Det väcker frågor om hur vi ska förhålla oss till allt fler religiösa uttryck i det offentliga rummet. Ju fler sådana uttryck, desto större konsekvenser. Det väcker frågor om hur vi bäst kan och ska försvara vår sekulära, demokratiska rättsstat.

Religionspolitiken ska vidareutvecklas. Vi behöver ska-pa förutsättningar för ett tryggat och begränsat utrymme för religionernas olika traditioner, moralbegrepp och existentiella orienteringar. Det innebär också att religionernas visioner och levnadsregler inte får påtvingas någon individ eller några grupperingar.

III
Statlig kontroll av olika religiösa aktörers verksamheter är förvisso inte obefintlig och det finns fler än följande exempel på brister och övertramp som beivrats:

-I juli 2019 fälldes Jehovas Vittnen i tingsrätten för att ha visat filmer för barn utan att dessa har granskats av Statens medieråd. Jehovas Vittnen har överklagat och fortsätter att visa samma filmer för fler barn.

Jehovas Vittnen har under 12 år förvägrats det statliga ekonomiska stöd som andra trossamfund får. Bakgrunden har varit att de vägrar acceptera och ta emot blod-transfusion. Men Jehovas Vittnen vägrar inte sådan lä-karvård när det gäller barn.

Den 24 oktober 2019 ändrade sig regeringen med hän-visning till Högsta förvaltningsdomstolens dom från 2017. Högsta förvaltningsdomstolen slog då samtidigt fast att en förutsättning för statsbidrag var att samfundet inte uppmanar sina medlemmar att inte godta att samhället i vissa frågor ingriper till förmån för barn.

-Plymothbrödernas friskola i Smålandsstenar kritiserades av Skolinspektionen (2014) för att inte ha följt läroplanen, att undervisningen brustit i saklighet och att under-visningen hade styrts alltför mycket av föräldrarna.

-År 2012 stängde Skolinspektionen Al-Huda centrala skola i Solberga för att undervisningen inte följde läroplanen och att skolan skrev ut felaktig betygsdokumentation

-Den muslimska friskolan Al-Azhar i Stockholm lät flickorna (2017) sitta längst bak och pojkarna längst fram i deras skolbuss.

IV
Det ligger i sakens natur att ledare för religiösa rörelser i vissa situationer kan känna sig särskilt utpekade. Inte sällan hänvisar dessa då felaktigt till religionsfriheten när deras uttryckssätt, traditioner, förehavanden och företagsverksamheter ifrågasätts eller stoppas.

Vi får inte underskatta riskerna med och konsekvenserna av vissa individers och gruppers extremistiska ambitioner att sprida och befästa sin bokstavstrogna tillämpning av religiösa urkunder där de bor, arbetar och verkar i Sverige.

o Med information och opinionsbildning ska förståelse och respekt etableras för Sverige som sekulär, demokratisk rättsstat.

o Sverige ska alltjämt och framgent vila på – och ska byggas vidare på – den västerländska judisk-kristna traditionen.

o Religionsfriheten med dess rättigheter och begränsningar ska upprätthållas inom de ramar som FN:s skydd för mänskliga rättigheterna och Europakonventionens skydd för de mänskliga rättigheterna stipulerar.

V
Politikerns individuella engagemang må inspireras av hans eller hennes personliga religiösa, filosofiska och/ eller existentiella orientering. Låt oss här utgå ifrån att politiker arbetar för sitt partis politiska mål utifrån sina egna personliga ideal och visioner om ett ett gott samhälle – som är större än staten.

Politiker som är genuint religiösa och som vill ha styrka och rådighet för att i praktiken upprätthålla boskillnaden mellan politik och religion har i den fd tyske finansministern Wolfgang Schäube en god vägvisare.

Vid de protestantiska kyrkornas synod i Magdeburg i november 2016 sade han:

”Staten kan inte och ska inte
ansvara för nåden
men har i uppgift att skapa förutsättningar
så att den enskilde
kan agera barmhärtigt.” *)

VI
Politiker med teokratiska ideal har i denna sak en mot-satt utgångspunkt. I många länder med islamska traditioner är Koranen också en del av rättsordningen inom vilken sharialagar tillämpas.

I världspolitiken har man att hantera gränssnittet mellan demokratiska rättsstater å ena sidan och teokratier och diktaturer av olika dignitet å den andra. Internationella konventioner, diplomati och handelsavtal skapar förutsättningar för den samexistens som verkligheten påbjuder oss alla.

I Sverige ska vi hålla fast vid vår sekulära rättstradition och vi ska upprätthålla vår religionsfrihet, vilka utgör två av flera förutsättningar för vårt öppna samhälle.

VII
Över tid ska vi stärka religionsfriheten inom ramen för FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna. Vår utgångspunkt är att vi med den judisk-kristna traditionen som grund ska – när så krävs – i minsta nödvändig grad kringskära alla religiösa uttryck, traditioner och normer – även de kristna – för att upprätthålla den demokratiska rättsstatens lika rättssäkerhet för alla.

Det är ett politiskt vägval och en nödvändig motvikt mot tankarna i Kairodeklarationen från 1999, där de undertecknande länderna reserverade sig mot den religionsfrihet som stadfästs i FN:s mänskliga rättigheter.

IIX
I de islamiska teokratierna som finns i dagens värld ges islam – genom Koranen som rättskälla – företräde framför andra religioners lagliga tillämpning. I Sverige ska västerländsk judisk-kristen tradition ges företräde framför andra religioner.

Den stora skillnaden är att inom vår tillämpning av FN:s religionsfrihet – med dess rättigheter och begräns-ningar – har vi som ledstjärna att inte förbjuda någon form av religionsövning, och inte heller påtvinga någon en sådan.

Vi tillämpar heller inte religiösa urkunder som källa för vår rättsordning. I Sverige är vi återhållsamma med att begränsa individens tolkning och tillämpning av sin religion. I Sverige begränsar vi religiösa uttryck i det offentliga rummet endast när vi bedömer sådana som påtvingande eller integritetskränkande.

IX
Det handlar om vårt religionspolitiska val i vår demokratiska rättsstat för att upprätthålla den judisk-kristna traditionen som norm- och traditionsbärare. Se vidare kapitel VI, Kairodeklarationen versus FN.

För att optimalt vidmakthålla den judisk-kristna traditionen ska vi också kritiskt pröva alla lagar och organisatoriska funktioner som direkt eller indirekt korsar rågången mellan religion och politik. I det perspektivet ska alla olika religioners plats och verkan granskas.

I de fall vårt kulturarv, våra traditionella normer och värderingar kräver särskild omsorg för att inte undanträngas av målmedvetna religiösa krafter ska de västerländska judisk-kristna förutsättningarna och uttrycken ges företräde genom politisk positiv särbehandling. Praktiskt innebär det att vid behov göra politiskt återhållsamma ställningstaganden för att skydda Sverige mot i första hand extremt islamisk teokratisk rättstillämpning i civilsamhället.

Det innebär även att religionspolitiskt och allmänpolitiskt motverka religioner som inkluderar tvång och underkastelse eller som undergräver yttrandefriheten.

X
För bredast möjliga acceptans för vårt kristna arv ska vi fullt ut klippa banden mellan staten och Svenska kyrkan.

Vi ska också ompröva, minska och även dra tillbaka offentliga bidrag till religiösa organisationer, även krist-na.

I ett antal fall kommer det att kräva konkreta beslut om vissa begränsningar av olika kulturella/religiösa traditioners fria rätt till uttryck i det offentliga rummet (ex-vis mot klädkoder, böneutrop) och om lagändringar (ex-vis om månggifte, könsstympning, tvångsgifte inom och utanför Sveriges gränser).

I Sverige har alla rätt att utöva sin tro.

I Sverige får ingen påtvinga någon sin tro med hot eller våld.

I Sverige har alla rätt att byta eller lämna en religion utan att trakasseras.

o I Sverige ska vi upprätthålla religionsfriheten genom att ta ställning till vilka fler och nya religiösa symboler och handlingar som ska skyddas i lag och vilka som ska förbjudas i lag.

*) http://www.zeit.de/2016/49/religion-politik-staat-kirche-einfluss