Ingen naturrätt i politiken

I

Med naturrätt förstås att det existerar rättsprinciper som är inympade i människans natur. Detta genom någon form av gudomligt ursprung eller genom någon övernaturlig, icke-religiös, grundläggande existentiell förutsättning för naturen och livet.

1900-talets ideologiska och politiska utveckling i Sverige präglades av Uppsalafilosofen Axel Hägerströms (1868 – 1939).

Efter den orienterar vi oss med rättspostivismens princip, som behandlar rätten som en konstruktion. Därmed är rätten inte grundad på en universell moral. Rättspositivismens motsats är i högre eller lägre grad naturrätten.

I Sverige har den rättspositivistiska traditionen starkt fäste. Efter andra världskriget när de demokratiska par-tierna åter formerade sig ute i Europa fanns naturrätten där som ett kulturellt arvegods. Den tyska författningens portalparagraf har förankring i den naturrättsliga filosofin.

II

All lagstiftning är i någon mening värdeorienterad. Vi utgår från att alla ska vara lika inför lagen, att majoritetsbeslut ska garantera rättssäkerhet för minoriteten/oppositionen och att tanke- och åsiktsfrihet skyddas. De utgångspunkterna förutsätter en målinriktad – rättspositivistisk – lagstiftning.

Medborgarna kan inte garanteras några rättigheter eller avkrävas några skyldigheter utan lagstiftning.

Däremot kan och ska olika filosofiska, moraliska och religiösa tankefigurer fritt få verka som inspiration och vägledning för politiskt idéarbete och medborgares visioner för att nå sina materiella och immateriella mål.

III

När den engelska filosofen John Locke (1632-1704) ger sin syn på behovet av en konstitution (Two Treatises of Civil Government – ”Två avhandlingar om styrelseskic-ket” 1690) hänvisar han till till aposteln Paulus brev till Romarna, det 13:e kapitlet: ”ty överheten är en Guds tjä-nare, dig till fromma. Men gör du vad ont är, då må du frukta; ty överheten bär icke svärdet förgäves, utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra vredesdomen över den som gör vad ont är.” Citatet påvisar det otidsenliga i att idag legitimera naturrätten som en grund för eller del i den västerländska rättsstatens lagstiftning.

Att stödja sig på naturrätten i sakpolitiska samtal är ohållbart. Naturrätten ska hänvisas till samma avgränsade plats som de religiösa och de filosofiska modellerna, som tankegods och inspiration, inför analyser och ideologiska avvägningar i den sekulära rättsstatens lagstiftningsarbete.

IV

Det råder en spänning mellan FN:s och UNESCO:s syn på religionsfrihetens form och tillämpning. Man talar om ´asiatiska värden´ som har mer fokus på individens skyl-digheter mot gruppen och gemenskapen och mindre på individens rättigheter gentemot staten.

Politikens förhållningssätt till religionen (islam) är i Asien ett annat än i de västerländska demokratiska statsskicken. I Asien avvisas inte religiösa källor och dogmer som legitima källor i politiken. (Se kapitel 6)

Naturrätten kan av rättsstatens belackare användas för att legitimera den politiska islam som i vårt land prövar och tänjer vår reli-gionsfrihets gränser – i religionsfrihetens namn – och som inte sällan arbetar för att införa sharialagar som ett poli-tiskt yttersta mål.

V

Det är inte osannolikt att det i de allmänna valen i Sverige 2022 kommer att finnas ett eller flera också konfessionella muslimska partier – utöver de hittills icke-konfessionella partibildningarna som berörts på annan plats – som kandiderar till riksdag, kommun, landsting eller region.

Religiösa extremister, autonoma vänstern, högerextremis-ter och andra omstörtande krafter möter vi med rättspositivism. Det sekulära rättssamhället är garanten för trosfrihet och åsiktsfrihet utan teokratiska överrockar.

Författare: Ulf Lönnberg

tidigare fritidspolitiker fram till fyllda 75 år. Nu driver jag bloggen www.svenskreligionspolitiskdebatt.com