Justitiekanslern skriver kort och kärnfullt i sitt remissvar på SOU 2019:64:
”- – På hittillsvarande underlag kan inte avgöras om ett etableringsstopp är en lämplig och proportionerlig åtgärd i förhållande till det syfte som ska uppnås, eller om samma syfte kan uppnås med mindre ingripande åtgärder – exempelvis genom skärpningar av tillsynen samt ägar- och ledningsprövningen.- -”
Det talar för att vägen framåt är skärpta regelverk för nyetableringar och skärpt tillsyn av alla konfessionella friskolor. Det rättssäkra alternativet är att skrota kravet på att stänga redan etablerade konfessionella skolor oavsett religiös inriktning.
Rätt konstruerat regelverk kan i detta avseende bli ett verksamt verktyg för att tvinga in företrädare för alla religiösa inriktningar i ett seriöst politiskt samtal. Det innebär att religiösa extremistiska samfund och sekter erbjuds/tvingas att klargöra sitt förhållningssätt till den sekulära rättsstatens ramverk för deras verksamhet. Det kommer att bli särskilt tydligt för religionsföreträdare med uttalad politisk agenda som exempelvis politisk islam.
Det vore välgörande om fler tillskyndare av konfessionella friskolor – oavsett religiös tillhörighet – tog av sig offerkoftorna och tog sig sig an de politiska argumenten och de juridiska förutsättningarna med sekulär saklighet.
SEA:s remissvar är ett välgörande och välkommet exempel på det.
Att betrakta religionsfrihetens rättigheter och begränsningar som en angelägenhet endast för ateister och religionernas belackare förstärker eventuella fördomar mot all religiös utövning.
Ingen är ”för fin eller för rättrogen religionsutövare” för att tillämpa sin tro inom den sekulära, demokratiska rättsstatens religionsfrihet så länge den lever upp till FN:s och EU:s konventioner.
Att religiösa utövare kan känna sig nödgade att gå under jorden där en regims religionsförbud gäller är en annan fråga. Då kan det handla om civilt motstånd eller politisk opinionsbildning på det sätt och i den grad som utsatta religiösa utövare må välja – med risk för egen säkerhet.
Religionsfrihet ska vila på demokrati och rättssäkerhet.
Det är bra och konstruktivt att Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) kräver att ALLA friskolor ska deklarera sin värdegrund. Just på den punkten kunde SEA kunnat dra större växlar på nu gällande regelverk: När det gäller kommunala grundskolor är ju läroplanen tydlig.
I skolans läroplan stipuleras ju att skolan ska arbeta ”i med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. Det ska ske ”genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell.”
Utredaren skriver att redan när friskolereformen infördes ”betonades det faktum att en skola får ha inriktning inte innebär att studier av den egna konfessionen får ersätta den undervisning som ges inom det offentliga skolväsendet i ämnet religionskunskap” (SOU 2019:64).
På den punkten har flera regeringar underlåtit att följa utvecklingen och att ta sitt politiska ansvar.
Utredning föreslår att ”konfessionella inslag” ska definieras som inslag som innehåller bekännande eller förkunnande delar som tillhör en viss religion. Enligt utredningen bör konfessionella inslag således definieras på ett sätt som knyter an tillskrivit utövande av en religion (såsom bekännande, förkunnande).
Bra att Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) kräver mer exakta definitioner av vad konfessionella förtecken för skolverksamheter ska innebära i konkret tillämpning.
Många traditionella förespråkare för (kristna/islamska?) friskolor uppfattar lagliga begränsningar som onödiga inskränkningar istället för att förstå dem som den rättssäkra grund för religionsfrihetens rättigheter och begränsningar som de är. Detta till gagn för vår demokrati och rättsordning och till skydd mot extremistiska religiösa yttringar som inte sällan vill ha makt över människorna och ibland också över politiken.
Många traditionella förespråkare för (kristna/islamska?) friskolor uppfattar lagliga begränsningar som onödiga inskränkningar istället för att förstå dem som den rättssäkra grund för religionsfrihetens rättigheter och begränsningar som de är. Detta till gagn för vår demokrati och rättsordning och till skydd mot extremistiska religiösa yttringar som inte sällan vill ha makt över människorna och ibland också över politiken.
Utredaren påminner om att deras förslag till definition ligger nära den tolkning av artikel 9 EKMR (Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) som innebär att endast handlingar sommar direkt samband med en religion omfattas av religionsfriheten.
SEA problematiserar vällovligt de gränsdragningar som kan uppkomma när elever i studiesyfte besöker olika religioners samlingslokaler. Frågade kommer i skarpt läge då en konfessionell eller en offentlig skola anordnar elevbesök vid olika religioners högtider eller mässor då religiösa ritualer äger rum. Här bör de politiska partierna vara lyhörda och skapa ett regelverk som klargör vad som gäller vid olika högtider och olika traditionella sammankomster – sekulära och religiösa som exempelvis vår- och höstterminsavslutningar.
Utredningens uppdrag är inte att föreslå justeringar i skolans läroplan. Men förhoppningsvis ger den politiska processen om nya villkor för framtidens konfessionella skolor också en granskning av läroplanen när religionernas praktiska plats i undervisningen. För några månaders sedan tvingades elever i kommunens skola i Tierp skriva en trosbekännelse till Islam och förra året fick Plymouthbröderna anmärkning för att ha avvikit från läroplanen – bara för att nämna två enskilda exempel på ett minfält som utmanar förtroendet för och acceptansen av konfessionella inslag i skolväsendet.
Att utredningen också föreslår att huvudmannen ska försäkra sig om att vårdnadshavare och barn respektive elever är införstådda med att deltagandet i konfessionella inslag är frivilligt är välkommet. Utredningen föreslår att detta ska regleras i en ny paragraf i 1 kap. skollagen (2010:800).
Ska vi i Sverige upprätthålla en demokratisk förankring av konfessionella friskolors verksamhet krävs tydliga och restriktiva regler. Många traditionella förespråkare för (kristna/islamska?) friskolor uppfattar lagliga begränsningar som onödiga inskränkningar istället för att förstå dem som den rättssäkra grund för religionsfrihetens rättigheter och begränsningar som de är. Detta till gagn för vår demokrati och rättsordning och till skydd mot extremistiska religiösa yttringar som inte sällan vill ha makt över människorna och ibland också över politiken.
Vi ska således nyttja de begränsningar i religionsfriheten som det finns utrymme för. Det är vägen framåt för att kväsa religiös extremism och garantera människors existentiella vägval oavsett religiös tillhörighet eller ingen alls.
Enligt FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna ska envar ha rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Europakonventionen, som gäller som svensk lag, innehåller i artikel 9 en motsvarande bestämmelse. Enligt den är inskränkningar i religions- och trosfriheten tillåtna under förutsättning att de är föreskrivna i lag och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.
Här krävs politiskt mod och det vore välkommet om något av våra politiska partier hade ork och vilja att stressa denna fråga opinionsmässigt. I slutänden borde en inskränkande lagstiftning prövas i Europadomstol. Vi bör också gemensamt motverka reaktionära EU-stater som försöker utmana religionsfriheten från andra hållet och begränsa människors tankefrihet och fria val i livet.
Ulf Lönnberg
Svensk religionspolitisk debatt 